... och för en viktigt diskussion om terrorism!
För det är nämligen begreppet terrorism som är det centrala i romanen "Madame Terror", en skickligt och i stora delar spännande skriven politisk thriller där Guillou vänder på de gängse begreppen för att förtydliga att det alltid är segrarna som skriver historien. Men det är förstås ingen nyhet i Palestina eller för palestinierna som fått erfara detta i mer än ett halvt sekel.
Och bakgrunden har, som alltid, ett stormaktspolitiskt och ekonomiskt motiv. Den här gången då den ryska ubåten Kursk gick till botten i Barents hav härom året efter att amerikansk flottan begått ett misstag eftersom de inte hängt med i den väl utvecklade ryska ubåtsteknologin.
*
Madame Terror, eller den palestinska brigadgeneralen Mouna al Husseini som hon egentligen heter, och som redan tidigare figurerat i Guillous romaner tillsammans med Carl Gustaf Gilbert Hamilton, har för den palestinska saken två stora självpåtagna uppgifter.
Dels att få det prövade palestinska folket att förstå att upphöra med alla privata hämndattacker, typ självmordsbombningar, och dels att skaffa palestinierna ett militär övertag gentemot ockupationsmakten Israel. Hon inhandlar därför och utrustar den palestinska ubåten U-1 Jerusalem med en rysk-arabisk besättning bestående av ryska konstruktörer och sjömän och exilpalestinska tekniker.
Jan Guillou skapar ett scenario där den palestinska flottan angriper och sänker hela den israeliska flotta som kontrollerar och innestänger den palestinska befolkningen i Gaza - likt ett Medelhavets Pearl Harbor.
Jan Guillou är med sin återuppståndne Hamilton som fartygschef mycket noga med de folkrättsliga aspekterna och grundar anfallet på att det faktiskt råder krigstillstånd så att det palestinska självförsvaret blir legitimt rent militärt.
*
Det är ju segrarna som skriver historia och när den israeliska flottan sjunker till botten blir det amerikanarna som tar upp jakten på "terroristubåten" och Jan Guillou förflyttar de principiella diskussionen till två platser, Vita huset och matsalen på U-1 Jerusalem några hundra meter under havsytan där den palestinska flottan också hyser några israeliska krigsfångar de räddat undan en säker död och nu får en sympatisk behandling vilket mest förvånar dem själva.
U-1 Jerusalem gäckar naturligtvis den amerikanska flottan och Jan Guillou får tillfälle att driva hejdlöst med den amerikanska ledningen, inte minst Bush och de militära hökarna Rumsfeld och Cheney som naturligtvis söker samma lösningar som de tidigare gjort i Afghanistan, Irak och nu senast i Libanon och som de naturligtvis vill göra i Iran.
Som motpol mot dumheten utkristalliserar Jan Guillou den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice, som i det här gänget blir ett under av skärpthet och klarsyn. Som det mycket riktigt står i baksidestexten till romanen, förs dessa båda starka kvinnor samman, Condoleezza Rice och Mouna al Husseini, och de båda "blir vänner för livet. Och fiender".
Ytterligare en poäng med den här politiska romanen är det inre livet ombord på U-1 Jerusalem, ett samhälle i miniminiatyr helt isolerade 500 meter under havets yta, bestående av grisätande och vodkadrickande ryssar och civiliserade araber, av båda könen dessutom.
*
Greppet med att förlägga stor del av handlingen ombord på en ubåt skapar en tät och spännande atmosfär. Jan Guillou skapar med sina faktiska kunskaper om nutida och framtida ubåtsteknologi en berättelse som inger ett visst hopp inför framtiden, inte av det avancerade kriget, men väl av en nyanserad bild och en diskussion om kriget mot terrorismen.
Samtidigt har Jan Guillou hittat ett sätt att återinföra sin hjälte Carl Hamilton till litteraturen, samme person som han på ett raffinerat sätt tog adjö av för elva år sedan i romanen "En medborgare höjd över varje misstanke". Nu är det inte lika säkert att han är "död, begraven eller bortglömd".
Så jobbar vi med nyheter