109 år av svensk framgångssaga - kultur kan vara sprängstoff!
Idag får vi veta. Den nye ständige sekreteraren Peter Englund meddelar prick klockan 13 Svenska akademiens val av 2009 års mottagare av Nobelpriset i litteratur. En stor och uppmärksammad händelse i Sverige och i världen. Allt ljus på lilla Sverige.
Foto: BUNTZEN OLE
Kanske upplevs det överraskande att kemisten och industrimannen Alfred Nobel också lyfte fram litteraturen i sitt testamente, utöver de mera självklara områdena kemi, fysik och medicin. Även fredspriset kan kanske ses som naturligt, för att väga upp dynamiten. Men här spelade nog hans goda vän, fredsaktivisten Bertha von Suttner, en viktig roll. Hon fick förresten själv fredspriset 1905.
Men litteraturpriset var lika naturligt för Nobel, som de övriga. Nobel hyste stort intresse för filosofi och litteratur. Han var mycket beläst och hade ett bibliotek med 2 000 volymer, huvudsakligen humanistiska verk, särskilt skönlitterära. Han träffade författare och deltog i litterära salonger, framför allt under Paristiden.
Visade vägen
Vågar man för ett ögonblick göra ett djärvt språng till Gotland, månntro? Den aktuella debatten om kulturen som en viktig faktor för näringslivets tillväxt. Tillväxt Gotland har uppenbarligen ännu en avvaktande hållning till kultur som en potential för tillväxt och för nyetablering på Gotland.
Men kopplingen näringsliv kultur är alltså inget nytt. Alfred Nobel visade vägen i sitt testamente redan 1895. Vägen är upptrampad. Kultur kan vara sprängstoff!
Fem kriterier anger Nobel i sitt testamente för priserna:
Åt dem som hafva gjort menskligheten den största nytta.
Under det förlupna året.
Intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet.
Den, som inom litteraturen har producerat den utmärktaste.
I idealisk rigtning.
De två sista gäller särskilt litteraturpriset. Det sista kriteriet, idealisk, har genom åren vållat åtskilligt huvudbry. Vad menas egentligen? En felskrivning i testamentet antyder att han först tänkt skriva idealiserad.
Sluten omröstning
En utvald skara personer och institutioner får nominera fram till 1 februari. Då finns cirka 200 kandidater som kokas ner till 15-20 namn i april. I slutet av maj återstår fem namn. Därefter sker omfattande läsning och många diskussioner inom Akademien tills man är överens som en pristagare.
Ändå sker en sluten omröstning timmarna före offentliggörandet. Ett spänningsmoment likt en studentmunta förr i tiden! Men så går det till.
Genom åren har olika värderingar präglat valen av pristagare. Inte minst har de personer som suttit i ledande ställning inom Akademien haft stort inflytande. Det första decenniet präglades av den djupt konservative ständige sekreteraren Carl David af Wirsén. Endast två pristagare har här funnit nåd inför eftervärlden, Kipling (1907) och Selma Lagerlöf (1909). Man förbigick Tolstoj, Ibsen och Zola.
Vitalisering
Successivt har litteraturpriset vitaliserats. Anders Österlings senare inträde blev i det sammanhanget avgörande. Men 30-talet anses ha varit en nedgång med storsäljarna Sinclair Lewis och Pearl Buck som pristagare. Även Margaret Mitchell (Borta med vinden) diskuterades allvarligt. Dock fick den betydande dramatikern Eugene O´Neill priset 1936. Sedan tog det sig.
Akademien har många gånger upptäckt stora författarskap. Ett utmärkt exempel är William Faulkner (1949), då även obeaktad i USA. Ett liknande exempel var Isaac Bashevis Singer, 1978 helt okänd, men som inom kort blev en av världens mest lästa författare.
Okända poeter har också uppmärksammats för en stor publik: Octavio Paz, Derek Walcott, Seamus Heaney och Wislawa Szymborrska. Alla fyra under perioden 1990-96.
Blind vinkel
Men där finns en blind vinkel inom Svenska Akademien, kvinnorna. Här är statistiken förödande. Endast tio kvinnor under denna långa tid. Detta århundrade har dock sett en bättring med Elfride Jelinek och Doris Lessing. Utöver dessa och de tidigare nämnda återfinns på denna exklusiva lista även Sigrid Undstet (1928), Gabriela Mistral (1945), Nelly Sachs (1966), Nadine Gordimer (1991) och Toni Morrison (1993).
Sverige har fått sin beskärda del med sex spristagare: Lagerlöf, Heidenstam, Karlfeldt, Pär Lagerkvist, Martinson och Eyvind Johnsson. Plus den tyska författaren Nelly Sachs som 1940 flydde undan nazisterna till Sverige och levde här till sin död.
Svårt uppdrag
102 gånger har litteraturpriset delats ut. Sju år, under krigstider, har priset hållits inne. Ofta får Akademien kritik av allehanda slag: svåra, okända, politisering, varför glöms länder och språkområden bort. Men sällan är denna kritik relevant, därför att litteraturpriset är ett litterärt pris. Det tas inga andra hänsyn än de litterära kvaliteterna och de kriterier som Alfred Nobel en gång satte upp. Akademien är medveten om att vissa språkområden inte är tillräckligt bearbetade, vilket de försöker hantera genom lämpliga inval plus viss hjälp utifrån.
Betänk att Nobelpriset delas ut blott en gång per år, författarna är många i vår stora värld och de blir bara fler och fler. Ett svårt uppdrag, således, men som sköts seriöst och med stor integritet.
Vem får litteraturpriset denna gång? Spekulationerna är många som vanligt. Bäst att avstå. Svenska Akademien bevarar ändå sin klassiska prägel av oförutsägbarhet.
Så jobbar vi med nyheter