1600-talets Gotland

Sägnerna om Valdemar Atterdag, Unghansens dotter och den olyckliga jungfrun etc. är som bekant en mycket viktig del av gotländsk historia och föreställningsvärld. Den person som räddat de viktigaste bitarna av denna tradition är Hans Nielssön Strelow, som återger dem i sin tryckta krönika 1633.En av figurerna i traditionen är Nils Guldsmeds dotter, som blev Valdemars mö. Hon var högmodig. (Och det är ju en egenskap som gotlänningar i alla tider haft svårt att acceptera.) Över henne har gotlänningarna förtörnats, skriver Strelow, "och henne till vanära gjort många nidvisor, som också i Kämpeboken äro införde" ("oc hende til Vanære giort mange Skandvjser, som oc i Kempebogen ere indførde", Strelow s. 173).
I Danmarks folkdiktning finns en viktig källa, den så kallade Kæmpebogen, där många ballader och folkvisor återfinns. "Kämpavisor" är för övrigt den etnologiska termen för en viss sort skandinaviska folkvisor. Kæmpebogen är bevarad i flera olika handskrifter. Vad menar Strelow? Förstås ligger det nära till hands att tro att han enbart hänvisar till att de rim han återger också skulle finnas i den danska välkända Kæmpebogen. Så är emellertid inte fallet. I Kæmpebogen finns nämligen inte alls någon visa om Nils Guldsmeds dotter. Det påpekades redan 1883 i bokverket Danmarks gamle Folkeviser band 4.
Om nu Strelow inte avser den danska Kæmpebogen, vad avser han då? Svaret kan rimligen bara bli: en gotländsk Kämpebok. Det är okänt vilken betydelse Strelow har lagt i ordet. Avser han en muntlig folkviseskatt, eller fanns den i skriftlig form? Var det en stor eller liten mängd visor?
Frågorna gör det angeläget att granska några uppgifter som faktiskt finns rörande sång och musik på 1600-talets Gotland. Detta ämne har också intresse för de nu aktualiserade planerna på en restaurering av 1599 års orgel i Visby Domkyrka.

Latindiktning och psalmer
Om vi nu tänker oss en livaktig gotländsk folkdiktning i början av 1600-talet bör vi ställa frågan: vet vi något om äldre gotländsk diktning? Svaret är ja.
Under Gotlands medeltid finns flera exempel på högstående latinsk diktning, främst på hexameter. Fredrik Läffler kunde i sin utredning 1924 presentera 50 st dikter på latin, nästan alla härrörande från Gotlandskyrkorna och flertalet på gravhällar. Vi skall heller inte glömma att "Sveriges förste författare" var den gotländske dominikanpatern Petrus de Dacia. Även han skrev omkring 1280 en hexameterdikt. Detta som en hyllning den heliga Kristina av Stommeln.
Den mästerliga Fidedikten, som finns i Fide kyrka och i en Vadstenahandskrift, är ett särskilt framstående exempel på vad andlig kultur kunde frambringa på medeltidens Gotland. (Dikten beskrivs i Fornvännen 2002. Beträffande latindiktning och skrivkonsten, se också Från Gutabygd 2002.) Rimligen var det huvudsakligen öns prästerskap som bar upp den medeltida latindiktningen. Under medeltiden var de flesta av prästerskapet gotländska bondsöner.
Under 1500- och 1600-talet var många präster danskar. Tre diktande gotländska präster är kända från denna tid. Lauritz Jensen, präst i Vall (död 1593) skrev på 1580-talet en dikt tillägnad länsherren Emmike Kaas? änka, och även ytterligare en dikt, båda med religiöst innehåll. Liknande religiösa visor eller psalmer trycktes 1628 i Köpenhamn av två gotländska präster, nämligen fyra stycken av Niels Söfrensen, tidigare präst i Vamlingbo, och en av Sven Haldansen, präst i Roma. Denna diktning har beskrivits av Åke Åberg i Gotländskt Arkiv 1968 och 1970. Han berättar också om Niels Söfrensen, som är en intressant person. Denne var bror till Gotlands siste landsbygdsbaserade landsdomare, Töger Söfrensen Kärne i Burs, som avsattes av Christian IV 1622. Niels Söfrensen avsattes samma år 1622 från sitt prästämbete i Vamlingbo för att han stött sin bror och de andra oppositionella gotlänningarna.

Duktiga musikanter ("artige musici")
Gotländskt musicerande omnämns av den danske riks- historikern Claus Christoffersen Lyschander (död 1624) i hans företal till en planerad (men ej fullföljd) historik. Han berättar om Gotland och beskriver gotlänningarna på följande sätt. Först en översättning till svenska:
"Inbyggarna (på Gotland) äro ett starkt, hårdfört, dugligt och behändigt folk. Till alla deras göromål haver alltid givit goda odlingsmän, seglingsfolk och när behov gjordes goda och oförsagda krigsmän, och däribland gotiska poeter, som på rim haver avsatt många de gotländska gamla bedrifter, desslikes duktiga musikanter, som kunde själva mästerligen göra deras lutor och trumpeter, och konstfärdigt därpå att leka och spela."
Den danska originaltexten lyder:
"Indbyggerne ere et sterckt, haardförd, dueligt og behendigt folck. Til alle deris bestillinger hafver altid gifved gode auflismænd, seiglendsfolck og naar behoff giordis gode og uforsagde kriegsmænd, og deriblant gothiske poeter, som paa rim hafver afsett mange de gotlandiske gamle driffter, disligeste artige musici, som kunde selff mesterlige giöre deris luther og trumper og konstelige derpaa at lege og spille." (Original i Ny kgl Saml 4:o 887 f. 34f, Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn.)

Dansk rimkonst från Gotland
I dansk litteraturhistoria spelar gotlänningen Sören Poulsen Judichær (f. 1599, d. 1668) en icke obetydlig roll. Hans ambition var att uppmuntra inhemsk dansk psalmdiktning. Det skedde i två tryckta språkliga arbeten, "Synopsis prosodiæ Danicæ" 1650 och "Prosodia Danica Eller Danske Riimkunst" 1671 (postumt). Där berättar han att han hade sina diktarrötter från gotländsk tradition.
Han har även efterlämnat två självbiografiska anteckningar omkring 1640 (tryckta i Kirkehistoriske Samlinger 3:3 1881-82). Han föddes 1599 vid Domerarve i Öja på Gotland, gick i Visby skola, 1616 i Roskilde skola och 1621 i Köpenhamns skola. Han blev 1637 präst i Slangerup, där han avled 1668. Om sitt ursprung berättar han att hans fader Povel Severinsen var född 1572 i Hablingbo prästgård, där farfadern Severin Jensen var prost. Fadern Povel gifte sig i Danmark 1597. Judichær berättar (språket har här försvenskats med bibehållna ord):
"Och så seglade de samma år [1597] 3 "uger" (= veckor) efter S. Michelsdag till Gulland (= Gotland), och nedsatte sig på min salig faders fria egendomsgods, Domerarve gård i Öja socken, var jag blev född anno 1599 den 15 maj, var de bodde "hartad halvtredie aar" (= nästan två och ett halft år). Men anno 1600 blev min salig fader kallad till Grötlingbo och Fide socknar ...". Där var han sedan präst till sin död 1638.

Född vid Domerarve
Judichær var alltså född vid Domerarve i Öja och växte upp i Grötlingbo prästgård. Efternamnet Judichær är en latiniserad översättning av Domerarve, den gård som fadern ägde. Han har alltså tillämpat en latinsk version av det gotländska namnskicket att använda gårdsnamnet till efternamn.
Hans intresse för rimkonsten hade grundlagts i barndomen på Gotland, berättade han 1671 (sid. XIII). (Språket har här försvenskats med bibehållna ord):
"Ty jag har alltid, sedan jag var en liten discipel i Visby skola på mitt fäderneland Guldland (= Gotland), haft därtill stor åtrå att veta vilka danska sånger bäst voro gjorda, och huruledes de rätt göras skulle; fördet där min salig fader, hederlige och vällärde mannen herr Povel Severinsøn, sockenpräst till Grötlingbo och Fide socknar, sjöng gärna i huset tyska sånger, föregivandes dem nättare efter melodien att vara gjorde än de danska. Då eftertänkte jag den saken flitligen ...". (Judichær berättar att han betänkte saken först under studier i Roskilde, Köpenhamn och Königsberg, och sedan under resor i tyska städer). "Då befann jag det visst att vara, som min salig fader sagt hade, och att de tyska orden sig bättre efter melodien skickade än de danska, helst uti de sånger vilka doktor Lutherus själv komponerat haver."
Sören Judichær har intressanta ting att berätta om det got