85 minuter vardag hos en landshövding

Det är tydligen lätt att göra dokumentärfilm. ställ bara upp en svartvit kamera och strunta i att klippa det du filmar. Det svartvita, gryniga fotot får vissa att kalla filmen vacker, bristen på klipp ger epitetet modig, avsaknaden av händelser får kritiker att tala om cinéma vérité - tre beskrivningar i pressen av Måns Månssons dokumentär "H:r landshövding".
Det är så lätt att se vad Månsson vill göra med sin film, med sin metod. Han vill framställa offentlig förvaltning i allmänhet och landshövdingsämbetet i synnerhet som något tomt och meningslöst, ceremonier utan substans. Anders Björck sitter i planeringsmöte i tio minuter, går längs en korridor i fem, inviger något sädesfält och ett träd utanför en kyrka.
Men grejen är att på samma sätt kan man slakta vilket jobb som helst. Varför inte filma chefen för Amnesty i svartvitt medan hon läser dagstidningen, dricker kaffe och åker hiss?
Just "tom" är ett ord som ständigt återkommer när man sitter sig igenom 85 minuter landshövdingsvardag. Anders Björck stämmer av sin kalender med en medarbetare - tio minuter filmat med stationär kamera. Anders Björck dricker kaffe - fyra minuter. En sophög brinner, ett tåg passerar på Uppsalaslätten - 22 561 timmar. Man önskar att den här biobiljetten kom med en ångerklausul där man kunde få tillbaka 70 minuter av sitt liv.
Man kan se "H:r landshövding" som en ilsken, nyliberal protest mot slöseriet med våra skattepengar. Blev din mamma hemskickad från sjukhuset med bruten ryggrad? Det kanske hänger ihop med att Uppsala län i stället satsade fem miljoner på Chelsea flower show i London.
Men då kommer följdfrågan: Gav Chelsea flower show några jobb, någon publicitet, några intäkter till Uppsala län? Det är i så fall inget som Måns Månsson är intresserad av. Han planerar redan nästa film.