Absurditeter utspelade på ett kinesiskt dagis

DEN FÖRSTA kvarten sitter du och är rätt fascinerad av "Små röda blommor". Det händer inte mycket i denna dvärgversion av "Ondskan", men det är stillsamt vackert skildrat med en kamera i midjehöjd som ger ett konsekvent barnperspektiv på de absurditeter som utspelas på ett kinesiskt dagis. Eller dagis förresten; här handlar det om dygnis, veckis och hela-åris - helt enkelt en internatskola för barn som nyss lärt sig gå.
Sedan händer det ännu mindre, och då har ditt intresse för berättartekniken och estetiken redan svalnat. Det händer faktiskt så lite att en scen där huvudpersonen, fyraårige Quiang, ska lära sig att ta på sina egna kläder regisseras och ljudsätts som värsta Hollywoodactionsekvensen.
De fåtaliga spänningarna i "Små röda blommor" är svagt motiverade och märkligt platta; det ska väl vara vardagsdramatik men blir bara vardags. Som ett studiebesök på dotterns förskola. Att konflikterna är svårbegripliga - plötsligt är Quiang mobbad utan att man fattar varför - kanske ska skildra barnens oförmåga att förstå de vuxnas hierarkiska logik, och då måste man i alla fall säga att det är konsekvent genomfört. Det kan också handla om bristfällig dramaturgi, som med titelns små röda blommor som är så viktiga i början men snabbt försvinner ur handlingen utan att ens lämna frömjöl efter sig.