Ainbusk bjuder på elegant och sommarfräsch show

Ainbusk bjuder på en sommarfräsch och elegant show i S:t Nicolairuinen. De ger en afton med allt från seriösa visdomsord och finstämda visor till burlesk humor och rockiga rytmer. Och hela tiden finns där en underton av befriande självironi. Premiär var det i lördags inför en fullsatt ruin.
Mycket skaparkraft har denna gång lagts ner på det visuella; kostym (Mika Luther) och koreografi (Johan Ahlgren) och kvartetten utnyttjar ruinens stämningsskapande möjligheter till max understödda av Dan Perssons läckra ljussättning.
Musikerna Johan Norberg-gitarr, Magnus Lindh-dragspel, Stefan Olsson-bas, André Ferrari-slagverk sitter grupperade två och två. I fonden en röd soffa. Ainbuskarna (Marie Nilsson Lind, Annelie Roswall, Birgitta Jakobsson, Josefin Nilsson) gör scenentré från varsitt hörn av ruinen.
De inleder med att placera om delar av publiken som de anser sitter fel och Marie Nilsson tar med sig en utvald upp till scensoffan. Duon tråder avslutningsvis en dans medan de tre övriga Ainbuskarna tar trappan upp till stora ruinfönstret för effektfulla, svävande siluettdansrörelser mot himlen.
Men soffan förvandlas snart till en krisgruppssoffa. Marie Nilsson leder de övriga i psykologisk insikt och tillhandhåller lämplig litteratur men Josefin är obstinat och vill hellre kolla skvallertidningen ("De har en så bra bild på mig och Persbrandt"). Anslaget är suveränt men temat och soffsittningen blir lite för utdragen och när Annelie Roswall slutligen fattar mikrofonen för "Allt har sin tid" till Lasse Gullins vackra toner känns det befriande.

Marie Nilsson är i högform denna kväll. Rappt höjer hon rösten och ger svar på tal när några utanför ruinen passerande vrålar till och en annan gång konstaterar hon att man får vara glad över det lilla, som att slippa få duvträck i håret. Max för aftonen når Marie när hon framför en halsbrytande turistmonolog över parafraserade Sting-låttiteln "Moon over Bourbon/Måne över Burgsviks street".
Med vajande gräs projicerat i ruinvalvet lyckas hon bland annat med att jämföra Ulrica Hydman-Valliens bildvärld med slaktavfall från Farmek.
Mot showslutet citerar Marie välbekanta ord ur - "Djungelboken".
Så växlar det i sann Ainbusk-anda. Verbala allvarsord och skämtsamheter byter med sång och musik.
Det blandas hej vilt. Materialet är signerat U2, Walt Disney, P A Säve, Ainbusk... De har också fördelat materialet rättvist mellan sig. Marie är visserligen oftast solo via sina prator men i flera sångnummer har hon i stället en mera tillbakadragen plats vid pianot.
Ändå, ett tema finns där. Komna halvvägs i livet försöker de hitta sin respektive plats i tillvaron. Och de lyckas, trots kriser och tillkortakommanden.
Och som sagt, denna gång bjuds mycket för ögonen. Klädbytena är legio. Första akten avslutar kvartetten iförda häftiga plymskapelser som för tanken till karnevalstider. Akt ett är för övrigt betydligt längre än tvåan som faktiskt känns något avhuggen.
Men extranumren förlänger och det blir två mjuka klassiker: "Älska mig" och "Gunatt siv gutt".