Ainbusk drog fullt i racket- hallen med sin julkonsert

?I midvintertid - en jul på Gotland?.
Att Ainbusk avslutar sin hyllade julturné på hemmaplan känns med ett sådant namn på föreställningen minst sagt plausibelt. Men de gör det dock på nytt spelställe, föga stämningsfulla Visby rackethall. Men den marschallotsade kön ringlade lång från Lummelundsväg och 1 600 åhörare tog sig in.
Och publiken fick det den kommit för. En tvåtimmars kavalkad av kända och mindre kända julsånger i Ainbusks musikaliska tappning. En hel del sånger förstås hämtade från kvartettens några säsonger gamla julplatta med samma titel som showen. Musiknummer interfolierade av Clown-Maries oefterhärmligt underfundiga monologer. Samt en dos flärd.
Marie Nilsson Lind, Birgitta Jakobsson, Josefin Nilsson och Annelie Roswall har som alltid lagt ner intresse på sina kreationer och intog scenen iförda klänningar skimrande i vackert, glansigt julrött.

Konserten inleddes med ?Jul, jul strålande jul?. Som följdes av ett inslag ur Bachs Juloratorium eller som här, ?Tro dina drömmar?, som avslutades med en typisk Marie-krumelur bakom pianot i form av några toner ?Blinka lilla stjärna?. Materialet spänner allt mellan Franz Grubers ?Stilla natt? via Judy Garland till lättgods som ?Rudolf med röda mulen?.
Ainbusk sätter en omisskänlig prägel på det juliga materialet. Det vilar ett dovt, lätt mystiskt anslag över flera av sångerna. Ett jultema som förstärks av det kompetenta kompbandet med Magnus Lind i spetsen. Och via ljuseffekter. Ibland ett illusoriskt snöfall över scenen, ibland en gnistrande stjärnhimmel.
Men den flödande musikaliska väven får således återkommande avbrott när Marie Nilsson Lind lämnar sin plats bakom pianot och kliver fram i scencentrum. Hennes rödnästa clownmonologer behövs med dessas komiska melankoli och resta existentiella frågetecken som balans mot de starka och ofta dramatiskt anlagda, vokala insatserna.
Hon lotsar sin bittert svårmodiga figur genom kriser och tillkortakommanden. Med väl balanserade ingredienser rymmande såväl allvar som ordlekande fyndigheter och uppläxning av publiken. Emellanåt inte så lite stand up-påminnande. Men med denna genres tempomotsats. Marie inpräntar det hon vill ha sagt med sävlig men ändå intensiv stämma. Ofta tar texterna sitt utgångsläge i aktuella fenomen.

Men hennes parafras på Viktor Rydbergs ?Tomten? kändes oväntat blek och med haltande versmått. Bättre blev det när hon liknade julevangeliet vid såpan ?Farmen?. När hon drev med ?kören?, det vill säga övriga tre Ainbuskar och särskilt syrran Josefin, var det riktigt bra.
Beskrivningen av hemsocknen var kort och koncis: ?När är en liten socken med 500 invånare och inga uteliggare?. Därefter varvade hon upp rejält och hennes ekivoka limerickar drog ner skrattridåer. Och även om det sammantaget handlade om rätt mycket skåpmat i kvällens prator så hörde man det gärna igen.
Föreställningen bygger mycket på samspel och tighthet kombinerat med starka soloinsater. Visst lyckas Ainbuskkvartetten förmedla sin värme och sin musikalitet till en tacksamt mottagande publik. Uppskattningen är ömsesidig. De har lyckats bli profeter i eget land, Ainbuskarna.