Ainbusk-Marie följer upp sitt "liv"
Din föreställning har gjort succé, vad är det som fängslar så många?
- Jag blev förvånad själv, från början var det meningen att det skulle bli fem föreställningar. Det handlar om hur livet är både en kamp och en glädje och tydligen angår det väldigt många. Min nya föreställning är en fortsättning, som "Hajen 1" och "Hajen 2" men bättre.
I Ainbusk spelar du mest piano och sjunger inte så mycket. Nu står du själv för all sång...
- Jag vågar mer och mer. Jag experimenterar och har hittat ett sätt att vara på scen själv. Nu vill jag sjunga mer, ta ut svängarna ännu mer.
- Det handlar också om hur jag var en av dom som inte fick vara med i kören när jag började i skolan. För mig, som var uppvuxen i en musikerfamilj, var det en chock och jag tappade en stor del av min personlighet och livslust.
32 städer på drygt två månader, från Avesta till Jokkmokk till Sjöbo till Edsbyn. Är landsbygden din plats?
- Jag är lantis själv och tycker om att komma ut i landet. Jag möter en sådan kärlek överallt, även om det är en bygdegård mitt i ingenstans så är lokalen plötsligt full. Ofta förstår jag inte varifrån alla kommer. Men landet är fullt av människor.
Det är en självutlämnande föreställning, om din egen depression som du har kämpat med i många år. Hur är det att dra upp det kväll efter kväll, igen?
- Jag berättar rakt upp och ner, med mycket humor. Jag har hittat ett språk jag kan möta publiken med. Det har varit roligt, inspirerande och skitjobbigt. Det jag blir mest berörd av är hur många som känner igen sig. Så många kommer fram, allt från en 75-årig gråtande man till unga tjejer. Ute i bygderna är det kanske mer tabu att prata om sådant här.
Ainbusk då, har du övergett dina kollegor?
- Vi turnerar nu och har stora planer för framtiden, men vi måste pausa lite då och då. Vi har försökt sluta flera gånger, men vi har inte riktigt tid.
Så jobbar vi med nyheter