Svetlana Aleksijevitj besökte Visby och Förattarcentret första gången under tidigt 2000-tal, långt innan hon nått berömmelse. I dag är hon en av två nobelpristagare som arbetat på centret, den andra är Tomas Tranströmer.
Då hade hon nyligen givit ut ”Bön för Tjernobyl” och Unga Riks ville göra en föreställning med utgångspunkt från boken.
– Då var Monica Sparby konstnärlig ledare för Unga Riks och de träffades här och samtalade om den kommande uppsättningen, minns Lena Pasternak, verksamhetsledare på Författarcentret.
– Det visar att det händer en del här på centret som senare leder vidare ut i stora världen. Ibland kan det bli ett nobelpris, andra gånger ett Augustpris eller andra nordiska priser, konstaterar hon.
Egentligen tycker inte Lena Pasternak att det är viktigt att se till litterära priser, det är samhället utanför som tycker det är viktigt. Författarcentret har så många andra kvaliteter och bara i år har 210 författare från 35 olika länder varit här för att arbeta.
– Här sker möten och här skrivs samtidslitteratur som sedan läses över hela världen, det är det viktiga, menar hon.
Lena Pasternak, som samtalat med Svetlana många gånger, ser Svetlana Aleksijevitjs skönlitteratur som betydelsefull. Skrivet av en varm, närvarande och nyfiken författare som alltid befinner sig i ett möte med andra människor.
– Hon är så klok och hon befinner sig ständigt i en tankeprocess. Hon slänger sig aldrig med fraser och kommunicerar alltid med ett allvar i botten, menar Lena Pasternak.
– Svetlana älskar Gotland, förutom blåsten då, och ville komma hit som fristadsförfattare när trycket från Lukasjenkoregimen var som hårdast.
Det blev i stället Berlin, Paris och Göteborg där hon bodde under två år. Gotland, som då var påtänkt som fristadskommun, sjabblade bort den möjligheten och frågan hamnade sedan mellan massa stolar och besparingskrav.
Något officiellt firande i Minsk blir det inte, inte heller någon sändning i vitrysk tv från Nobelfesten. Någon utgivning av hennes böcker på de statliga vitryska förlagen är inte aktuell just nu.
Men Svetlana Aleksijevitj är inte rädd och tänker arbeta vidare med att ställa den lilla människan i centrum.
I hennes böcker är kärleken tillvarons ljus, och efter allt det lidande som hon skildrat är det kanske helt logiskt, till och med livsnödvändigt, att hennes nästa bok ska handla om just kärlek?
– Naturligtvis är det viktigt att rädda jorden, att se till att Tjernobylkatastrofer inte händer igen, men kanske är kärleken det enda som kan rädda människan. Hatet kan det i alla fall inte, konstaterade hon i mötet med pressen under några hektiska dagar Stockholm.
I sitt livsverk om fem böcker, ”Utopins röster”, skildrar Svetlana Aleksijevitj människors liv i de forna Sovjetstaterna.
– Det förs diskussioner om hennes böcker är dokumentära eller skönlitterära, konstaterar Lena Pasternak.
– Hon drivs inte av att vinna Nobelpris, men hon vill veta varför våra liv ser ut som de gör. Varför det ofta är fult och inte så bra som det skulle kunna vara.
Själv konstaterar Svetlana Aleksijevitj att hon inte kommer att bära långklänning vid sin Nobelföreläsning.
– Den kommer att handla om tragiska saker, om Tjernobyl, om Afghanistan, så jag tror inte att det vore passande, säger hon.