Alla behöver vi en dos Shakespeare
Trist att åter behöva läsa att Romateaterns Shakespeareuppsättningar är i fara. Osäkerheten har varit en följetong under flera år nu. Bära eller brista. Och det har hittills burit, om än på slak lina.
Att här lyckas med stora uppsättningar i en osannolik miljö. Utomhus, dessutom. Men när sakerna är på plats blir denna miljö alldeles oemotståndlig. Då kan man tala om magisk och stå för detta i andra sammanhang alltför mekaniskt använda uttryck. Då kommer publiken i stora skaror.
Men jag förstår också Thomas Segerström som nu markerar. Inte ett år till utan säkert stöd i god tid. Att han orkat under senare år trots motvinden från kommunen är makalöst.
Noll i bidrag
Inte heller statliga Kulturrådet har insett denna kulturs värde ute i landet och på landet. Den vidsyn och överblick som där ändå finns påverkas dock av kommunens trångsyn. Idag är bidraget till Romateatern noll. Jo, ni läste rätt. Noll! Det känns som en medveten utsvältning från kommunens sida. Bort med denna teater, trots att människor älskar den.
Jag vet att det inom kulturnämnden uttrycks, att nu har Romateatern fått bidrag under så lång tid att det är dags att klara sig själv. Men hallå! Vet politikerna inget om teatern som konstform och dess förutsättningar? Inte lägger svenska staten ner Dramaten eller Operan för att de inte klarar sin ekonomi på egen hand efter hundra år.
I stället ses detta kulturutbud som omistligt och självklart för nationen och får stora årliga bidrag. Inte ens kulturnämnden här på Gotland skulle väl komma på idén att plötsligt kräva att Länsteatern skall klara sig helt på egen ekonomisk hand. Varför skall då Romateatern det?
Trollar med knäna
Det krävs en seriös förklaring till denna märkliga inställning. Eller finns det andra ovidkommande moment i detta som inte tål dagens ljus?
Att vi får uppleva en ny Shakespeareföreställning också detta år känns som ett smärre mirakel. Thomas Segerström tycks trolla med knäna. Han har fått ett bra kulturbidrag från Osher Foundation i USA. Det tycks alltså nödvändigt att gå över ån efter vatten.
Svenska Barbro Osher förstår högkvalitativ kultur, det har vi sett genom hennes medvetna och riktade satsningar på flera håll i Sverige. Om inte annat är detta bidrag en kvalitetsstämpel på Romateatern.
Sista chansen
Snart är det val. Kulturen kan bli en valfråga, har det sagts, efter Kulturutredningen och Skuggutredningen och den magra Kulturproppen. Men icke. I vart fall icke än så länge. Kanske kan den planerade stora kulturmanifestationen under Almedalsveckan den 6 juli, med Skuggutredningens motor Stina Oscarsson i spetsen, sätta fart. Det är i vart fall sista chansen.
Jag vill tro att man lyckas sätta press på de hittills ganska så oengagerade partierna. Hanteringen av Romateatern torde då kunna vara ett belysande exempel på hur viktig kultur hanteras, till och med i en kommun som vunnit kulturregionstatus.
Om inte annat får väl Romateatern bli en valfråga på Gotland. I den tidigare majoriteten fanns en självklar positiv inställning till långsiktigt bidrag till Romateatern. Gäller det fortfarande?
Dags för de rödgröna att visa klös i kulturdebatten inför det stundande valet. Eller är det rent av fler som vill vara med och klösas?
Så jobbar vi med nyheter