Tack Tryggve Siltberg för dina varma ord om "Ryss’n kummar" på Wisby Strand! Där jag berättade om den ryska ockupationen 1808 och - med hjälp av Gotlandsmusiken, ungdomar ur Musikalkompaniet och kören Visby Vokalensemble - gav en försmak av det musikdrama jag skrivit om händelsen. Men det var just bara en försmak, vad som händer i mitt drama sparar vi till premiären, förhoppningsvis nästa sommar.
Först vill jag säga att i din arkivforskarvärld, liksom i min journalistiska tillvaro tummar vi inte på sanningen. Men för en musikalförfattare gäller andra spelregler. Vad kul det är att få ta fantasin till hjälp för att krydda berättelsen, att få hitta på en rådig Greten, en skönsjungande Dora och att själv få bestämma huruvida amiral Bodisco hade sångröst eller inte!
Det är riktigt att jag påstår att de ryska officerarna och Visbys borgerskap dansade med varandra. Om det var så lär vi aldrig få veta. Men jag tror det. För dans då var något annat än nu och mycket mer förekommande både i allmogens och överklassens liv.
Visit i Bönders backe
I "Dansens och tidens virvlar" skriver docenten i historia Eva Helen Ulvros att dansen ingick i militär fostran, dans ansågs ge "andlig vighet". Hon citerar dagböcker från början av 1800-talet, marskalk Erik af Edholm skrev: "Baler och baler och baler! Det är nu 17: gången jag dansar i vinter..."
När amiral Bodisco och hans systerson, adjutanten Borozin, klev iland på Gotland var de ockuperande militärer men först och främst högreståndspersoner. De pratade franska (ryska bara med manskapet). De behandlade andra ståndspersoner med värdighet och respekt och de hade känningar också på Gotland. På väg mot Visby avlade Bodisco artighetsvisit i det ståtliga vita huset vid Bönders backe. Han var, redan när han klev iland, bekant med vice landshövdingen Erik af Klint.
Jag håller det för självklart att det ryska befälet blev en del av borgerskapets liv i Visby, att de bjöds på fina middagar och efter middagen anordnades det dans. Inte pardans som idag, utan de dansade kadriljer, angläser, monfarino, minvittar (minuetter) och polskor. Danserna är beskrivna i Fredins Gotlandstoner, ryska polskan har nummer 638. Att Visbys borgare dansade gjorde dem inte till överlöpare, det var helt enkelt den tidens sätt att umgås. Att dagens historiker inte kan hitta belägg för den dansen framstår för mig som lika självklart: när svenskarna skrämt iväg ryssen var fryntlandet med ryssarna inget att skryta med. "Jonaj, de talar vör int’ um..."
Alla ska de hedras
Vad gäller klockare Lindahl i Fleringe gör jag en bra historia bättre genom att i mitt drama skicka honom till stan för att driva ut ryssar. Det hände aldrig. Men gör jag honom till pajas? Nej. När jag läst vad som berättats om honom i socknarna på norr, nedtecknat av bland andra prosten Anders Hedwall drygt hundra år efteråt, går mina tankar till Runebergs ord om Lotta Svärd. Klockare Lindahl hade tjänstgjort i samma tredje Gustafs ryska krig där Lotta Svärd var den pärla som Runeberg skrev: "något tålte att skrattas åt men mera hedras ändå".
För hedras ska de, alla de som red ut stormen på Gotland 1808. Om de så var spelmän, dansande Visbydamer, pigor, skeppare, russägare, klockare, häradshövdingar eller ryssar.
De var alla del i att avvärja något som kunde blivit en katastrof. Det är väl värt att minnas och hedra med en musikal, som ’Ryss’n kummar’.