Intresset att se konst på lokal nivå har också minskat i hela Sverige i flera år nu. Som ett exempel kan nämnas att Sveriges allmänna konstförening de senaste tio åren krympt från drygt tjugo tusen medlemmar ned till fem tusen. Trenden är tydlig säger kända konstskribenter i boken Våga se! som kom i våras.
Samtidigt som intresset för det lokala sviktar ser vi att intresset för stora konstevenemang med internationell samtidskonst ökar, åtminstone i medierna. Vad beror det här på - att konstintresset på lokal nivå minskar? Är det konstnärernas fel? Eller är det galleristernas fel? Eller visar de konst som ingen har intresse av längre? Eller kan de helt enkelt inte förklara vad de visar tillräckligt bra?
Svårdefinierat
Jag har lagt ned flera år av tid på ämnet konst och då framför allt den internationella samtidskonsten men ändå inte kommit fram till vad ordet konst egentligen står för såsom vi numera använder det ordet. Det känns svårt att erkänna. Och svårare har det blivit trots att jag är engagerad och trots att jag intervjuat flera av vår tids största bildkonstnärer.
Det finns flera svårhanterliga motsägelser i begreppet internationell samtidskonst. Det är exempelvis det makalösa språk som hela konstvärlden numera gärna använder. Mer och mer hör vi förklaringar av konstens estetik med ord som egentligen hör hemma i politik eller naturvetenskaplig forskning.
Sådana förklaringar med lånade ord från politik och vetenskap ger en slags teoretisk finess till den samtidskonst som presenteras i Paris, London och New York. Där tar den exklusiva publiken villigt emot en ord- och retorikkonst som numera är så gott som obegriplig för de oinvigda. Det är en värld som känns främmande i ett sommargalleri.
Närmar oss återvändsgränd
Hur fungerar då alla dessa lånade ord i samtidskonsten, ord som demokrati, undersökning, interaktivitet och empirisk forskning?
För de redan invigda ger alla nya ord utan tvekan en global inriktning i samtidskonsten. Den internationella konsten blir lika allmängiltig oavsett om den är tillverkad i Afrika, Kina, Europa eller USA. Lokala skillnader suddas ut. Kanske är det just den utvecklingen som gör att intresset för det lokala nu sviktar.
Internationella konstkritiker har nu börjat uppmärksamma att det provinsiella tyvärr har förlorat både publik och betydelse. Kritikerna säger att vi närmar oss en återvändsgränd där vi måste ifrågasätta den internationella samtidskonstens innehåll och mening om det leder till och att det provinsiella suddas ut och försvinner.