Ambitiöst men med förkastligt slutresultat
DET VILAR något djupt sorgligt över "Svarta nejlikan".
Foto:
Inför premiären skreivs det spaltmil om Harald Edelstam och hans insatser för att rädda chilenska liv undan juntan, jag ställer mig inte i vägen.
Men här recenserar vi filmen, inte gärningen. Och filmen är dålig.
För det första börjar den i helt fel ände. Regissören väljer att framhäva Harald Casanova och visar med en närmast gubbsjuk kamera hur han får så många kvinnor att den ena måste smugglas ut under näsan på den andra.
Men först: Entré Harald Eastwood, individualisten som skakar av sig UD:s stiffa förmaningar med ett iskallt "barn dör där ute". Och så Harald Cruise, superhjälten som ställer sig med en gigantisk svensk flagga på balkongen på Kubas ambassad och mer eller mindre blockerar högerns kulor med sin egen socialdemokratiska karisma.
"Svarta nejlikan" är ett dåligt hantverk. Ambitionen är lovvärd, slutresultatet förkastligt. De starka scenerna från Nationalstadion i Santiago räcker inte. Personteckningen är grund och filmens stora kärlekshistoria blir bara underlig.
Dessutom agerar Michael Nyqvist som om han är konstant salongsberusad. Eller som om han skäms.
Så jobbar vi med nyheter