Ett konstverk, oavsett konstform, kräver minst två deltagare, en avsändare och en mottagare - ett uttryck och ett intryck.
En förutsättning för att skapa ett uttryck är att avsändaren behärskar någon form av teknik. Jag vill kalla det ett hantverk. Detta hantverk ingår alltid i en sammanfattande överbyggnad, som vi i ett makrotillstånd brukar kalla "kultur."
I denna "kultur" av olika "hantverk" kreeras och utförs dagligen en mängd alster; det må vara en oljemålning, ett snickeriarbete, en rörinstallation, en kakelugnsmurning, ett musikstycke, en teaterföreställning eller varför inte, "täckating". Skickligt utfört.
Men är det därför självklart att betrakta som konst? Nej, men "hantverket" och "kulturen" är nödvändiga förutsättningar för konsten!
Sinnlig upplevelse
För att konst ska uppstå, krävs en mottagare, som vid betraktandet eller åhörandet av verket får en upplevelse som så att säga går utanför, eller vidare bakom det synliga i ett konstverk, planterar sig i mottagarens kropp och ger en sinnlig upplevelse.
Konstverket uppstår inne i betraktaren/åhöraren. På det viset är mottagaren delaktig i den process som är nödvändig för konstverkets tillblivelse - för att konst ska uppstå.
I Leif Zerns recension av konstkritikern Ulf Lindes senaste bok "Sammelsurium" (DN 30 aug) förs ett liknande resonemang. Ulf Linde talar bland annat om hypostasen i de bysantinska ikonerna. "Jesus gudomlighet och mänsklighet har en analogi i en teckning eller en målning - något tredje uppstår, som inte utplånar vare sig det andliga eller stoffliga."
Zern medger också i sin recension, att det religiösa språket ofta kommer närmare sanningen än de flesta teorier på konstens område. "Ett konstverk är inte som en hjärna - det är snarare som ett ansikte. Det kan aldrig summeras. Det kan bara läsas med kroppen."
Föds och dör
Många genom historien har på liknande sätt försökt, att med ordens hjälp, komma i närheten av en sann beskrivning av konstupplevelsen.
Lorca utgår från ett uttryck i den spanska zigenartraditionen - "duende".
Han skriver, "alla konstarter kan besitta "duende", men helt naturligt är det i musiken, dansen och den talade poesin som den bäst kommer till sin rätt, ty dessa konstarter kräver en levande kropp som kan tolka dem eftersom de är former som oupphörligt föds och dör och avtecknar sig mot ett fullständigt nu".
I den kinesiska Pekingoperakonsten används uttrycket "Fa", för ungefär samma sak.
Kanske kan detta mitt inlägg i debatten, inspirera dig Lennart Lindgren att fortsätta skriva och fördjupa dina tankar i ämnet. Jag förstår ju att du i hjärtat vurmar för "kulturen" och "konsten" - liksom jag gör.