Svenskfinska relationer är en intressant och angelägen bok. Redaktörerna, professorn i historia vid Göteborgs universitet, Maria Sjöberg och professorn i etnologi vid Stockholms universitet, Birgitta Svensson låter nio kunniga forskare komma till tals tillsammans med dem själva.
Två av dessa forskare är verksamma i Finland och en har tidigare varit det.
Boken spänner över en stor mängd discipliner kring frågan om svenskfinska relationer - språk, identitet och nationalitet efter 1809.
Redaktörerna inleder med en artikel de kallar "Svenskt i Finland - finskt i Sverige" och presenterar syftet med boken. De frågar sig vilken roll språk, religion, släkt, klass, historien eller de statsrättsliga villkoren för våra föreställningar om en nation och nationell gemenskap.
Sedan 1300-talet hade landskapet Finland rätt att delta i det svenska rikets kungaval och utgjorde ett av flera landskap som ingick i riket.
Först när rikets östra del erövrades av Ryssland, bildades ett autonomt område, Storfurstendömet Finland.
Efter första världskriget bildades en självständig stat, det finska riket. Kort efter togs benämningen "riket" bort.
1734 års svenska lag gällde i Finland sedan den antogs av riksdagen och ändrades först efter 1920.
Frågorna ställs om Sverige verkligen förlorade Finland och om Finland förlorade Sverige.
På den första svarar författaren professorn i historia vid Uppsala universitet, Torkel Jansson att det beror på vad man avser.
Han pekar på hur lätt vi tog till oss Frans Michael Franzén, Johan Ludvig Runeberg och Zacharias Topelius, vilka blev nationalskalder i två länder. Den svenska folkskolans avgångsbetyg pryddes under många år av inledningen till Finlands nationalsång, "Vårt land, vårt land, vårt fosterland och "Läsebok för Folkskolan" innehöll mycket stoff från Finland.
På den andra frågan svarar författaren att Finland inledningsvis fick det bättre under Rysslands överhet, än vad som skulle ha varit fallet om landet fortfarande varit svenskt. Sankt Petersburg var den stad där flest finländare bodde. Ingen stad i Finland hade fler invånare.
Professorn i historia vid Åbo Akademi, Max Engman, skriver i bokens avslutande artikel att "det ligger en underlig logik i att tillmäta de sex seklen före 1809 och rättsarvet en allt överskuggande betydelse, men bestrida att de två senaste seklen och utvecklingen på andra samhällssektorer efterlämnat några jämförbara spår av vikt. Den illvillige kunde påpeka att detta påminner om vissa drag i svensk debattkultur som framträdde redan i skandinavismen; övertygelsen om den egna förträffligheten."