Det kostade hundra spänn i inträde inklusive en kopp vin. Arrangören ville ge känslan av direktsänd såpa i tv.
En herre i läderjeans, sidenscarf och dito näsduk började tala med mig om Carl Fredrik Reuterswärd. Jag svarade att jag inte hört talas om Reuterswärd på tio år.
Han i läderjeansen sa att han var konstkurator och att Reuterswärd var den förste konstnären i vårt land som försökte ge glamour till en utställning. Javisst, svarade jag, synd om Reuterswärd - han hade nyss fått hjärnblödning när jag träffade honom på 1990-talet.
Sagt det tänkte jag plötsligt på Öyvind Fahlström. Fahlström är en av få som gett mig något av bestående värde i det som kallas samtidskonsten. Det var femtio år sedan och jag var inte ens tonåring.
Fahlström rökte hasch i direktsändning i tv och försökte vända upp och ned på den svenska samhällsordningen. Han i läderjeansen hade inte hört talas om Fahlström eller hans politiska aktioner på 1960-talet.
Finns inga gränser
Jag är ingen kritiker av helgens konstmässor i Stockholms kulturhus eller andra ställen. Tvärtom. Tillsammans ger de här mässorna en rik och spännande upplevelse av allt som sker i samtidskonsten.
Konstlivet är inte som det var för bara tio år sedan. Allt är nu utvidgat. Det finns inga gränser som säger att en sak är konst och något annat inte. Den som vill vara fräck och nämna ord som "kvalitet" blir sedd som tiggare eller en uteliggare som kommit fel.
Mässarrangörerna vill till varje pris begrava den gamla föreställningen att konst ska ses med respekt och beundran. De som står för tänkandet och underhållningen är de så kallade konstkuratorerna.
Numera ska varje stad eller kommun med prestige äga en egen konstmässa eller konstarena. Det blir många arenor och allt hör ihop med globaliseringen och det ger nya slags jobb som kuratorer, konsulter och projektledare och många fler, sägs det.
Samtidskonstens höga svansföring, och hela kalaset omkring, gör att konstlivet är mera spännande att studera än mången annan samhällsaktivitet just nu.
Ny approach
Politiska intressenter av alla möjliga olika sorter är på väg att ta över den ensamme konstnärens gamla roll att leverera något intressant som kan hängas på väggarna.
Årets konsttema är "yttrandefrihet". Det är "en ny approach", sägs det. Men mässorna heter som tidigare Market och Supermarket och ingen vet om kuratorerna är konstnärerna eller tvärtom.
Publiken ska i år förstå att kuratorerna nu leder konsten mot en lysande framtid men att de först vill ha upprättelse efter flera års kritik.
Åsa-Nisse och bondkomiken har också fått upprättelse i kultursidorna på senare tid. Det här var hur kul som helst!