Professorn emerita Eva Österberg har tidigare i artiklar berört tystnaden i olika former. Den har även varit av intresse för andra forskare såsom den svenske folklivsforskaren Åke Daun och fransmannen, filosofen, historikern och sociologen Michael Foucault.
Österberg gör ett försök att på 280 sidor belysa alla aspekter av alla olika typer av tystnader.
I sin syftebeskrivning långt bak i boken säger hon "Samtal med historien - men också med nutiden - är vad jag velat göra i denna bok. ... I stora drag har jag betraktat antiken, medeltiden, 1500- och 1600-talen samt större delen av 1700-talet som den ´äldre´ eller ´förmoderna´ samhället. Slutet av 1700-talet och 1800-talet framstår som en övergångsperiod på väg mot det moderna, 1900-talet är demokratins århundrade i Europa, men också diktaturernas, de förödande krigens och offrens århundrade".
Hon tillstår att hon inte lyckas täcka temat i hela dess komplexitet och det är just det man som läsare hela tiden känner genom hela boken med några undantag. På alldeles för få sidor beskriver hon allt från tystnad som strategi, samhällets pålagda tystnad och handikapp och hämning.
I stort sett är det bara i kapitlet om de dövas tystnad hon vidgar refererande till andra forskares rön till ett eget resonerade. I de övriga kapitlen saknar läsaren sådana resonemang och analyser.
Alldeles för kortfattat försöker hon redogöra för allt från klostrens och fängelsernas tystnad till regeringars tystnader och dessas på samhällsmedborgarna lagda tystnad.
Kortfattat tar hon upp tystnaden kring vad som hände i Tyskland under och före andra världskriget.
Det är självfallet bra att väcka frågor, att inspirera andra att fördjupa sig, men Österberg lämnar läsaren utan att penetrera de väckta frågorna med egna analyser och nya infallsvinklar.
Hon citerar såväl Åke Daun som Michael Foucault och fransmannen, filosofen Paul Ricoeur. Ricoeurs 600-sidiga verk "Minne, historia, glömska" ägnar hon en kvarts sida åt och låter det citerade hänga tämligen fritt. Foucault kritiserar hon inledningsvis, men återkommer ändå till att citera honom och i mycket liknar hennes framtagande av källor till stöd för sina slutsatser hans sätt att arbeta, fast hon presenterar ett betydligt ytligare och icke-analyserat arbete än vad Foucault någonsin skulle ha tillåtit sig.
Boken är, trots allt, utan tvekan intressant. Framförallt är det de olika aspekterna av tystnad hon visar fram som väcker intresse.