Ändå är Lindströms bok inga-lunda science fiction. Den är inte ens "deckarliknande" som baksidestexten gör gällande. I stället får läsaren följa med på en nog så detaljerad beskrivning av arkeologernas vardagsmödor.
Först i slutet av boken möter författaren - och läsaren - Dödshuskvinnan
Utgångspunkten är upptäckten av en stenåldersboplats i Sörmland daterad till cirka 2400 f. Kr. I ett stolphus bodde en storfamilj svedjebrukande "stridsyxingar". De kallas så eftersom de höll sig med mängder av stridsyxor, en del synnerligen konstfärdiga.
Eggen vändes utåt
I trakten bodde också "gropkeramiker", ett äldre, fredligare jägarfolk. Sannolikt hade de mer krigiska stridsyxingarna kommit paddlandes österifrån.
Men arkeologerna nu för tiden undviker tvärsäkra påståenden om plötsliga folkvandringar och kulturbyten. Förmodligen var bägge folken minst tvåspråkiga och ingifta med varandra.
Undersökningarnas brännpunkt blev snart Dödshuset. Med hjälp av alla sofistikerade vetenskaper som numera står arkeologerna till buds - osteologi, DNA-analys och så vidare - kunde denna likhydda rekonstrueras. Där lades familjens lik vid den första "begravningen" eller dödsceremonin.
Många år senare togs liken ut, brändes och ordnades pedantiskt i dödsgropar enligt ett visst mönster. Alltid försedda med yxor med eggen som skydd vänd utåt. Stridsyxingarna var "neurotiska" ordningsmänniskor.
Kvinnorna var starka
Men vad tänkte de? Här tvekar inte Lindström. Han tar vår gamla asatro och experter på den till hjälp. Guden Tor till exempel hade sin hammare. Med den bekämpade han de onda kaosmakterna.
Likheten med stridsyxorna är påfallande. Yxorna på sin tid var inte heller bara vapen mot andra män. De var också skydd mot det onda och värn för fruktbarheten, och kunde användas av kvinnor.
I den fornnordiska kulten hade kvinnor en stark plats. Völvorna, sierskorna förmedlade kontakten med det hinsides och så vidare.
Så bereder Lindström plats för Dödshuskvinnan. Den som blivit nyfiken får läsa boken.