Magnus Ringgren går metodiskt till väga som en Ture Sventon på väg att kartlägga det förflutna. Eftersom han är mycket noggrann med måtten kan kanske också boken beskrivas på liknande sätt.
116 sidor, där texten börjar på sidan 9, uppdelade på 209 olika textbitar eller 211 om man också räknar prolog och epilog, "Vänstra lådan" och "Högra lådan", fyllda av gamla ting. Några texter mycket korta, som "Blixtlåset kunde räkna till två, i oändlighet." Den längsta "Memoarerna (det enda kapitlet som blir skrivet)" tolv sidor långt. En fin skildring av Ala, då.
Texterna är som små minnesburkar fyllda med allehanda ting från en svunnen barndom. Vinkelhakar, timmermanspenna, vikter, måttband, besman, decilitermått, almanacka, mätarskåp, borrar, mjölkbordsnummer, telefonnummer, registreringsnummer, meterstavar, mikrometerskruv men också, återkommande, israpporter med besked om isars kvalitet enligt Östersjökoden.
Barndomen spelas upp
Och mitt inne i all saklighet, ett nästan linneanskt iakttagande av miljön, en helt annan text om Persefone, inne i Helikons berg, en lysande, suggestiv dikt att läsa om och om igen.
Och mitt i sakligheten också dessa underbara formuleringar. Som i "Hilversum från den heliga radioskalan":
"Den tidiga modernitetens teknologier hade en bakelitdoftande skönhet, klart urskiljbara funktioner. Kraften låg utanpå och skälvde, som svett."
Och det som den här boken gör med mig: tar mig direkt till min egen barndom, där också namnet Hilversum lyste grönt i radioskalan.
Som i eldskrift
När Ringgren meddelar I 4430, Ford Falcon 61, så står R 8544, Ford Anglia 52 som i eldskrift inom mig.
Och så är det hela tiden. Den som i ålder står Ringgren nära får också sin barndom uppspelad i alla associationer som ligger gömda här.
Hur de här texterna fungerar för yngre läsare är svårt att veta men för mig är det som en illustration till tanken bakom modernistpionjären T.S. Eliot och hans objektiva korrelat, som det står i Nationalencyklopedin: "i en konstnärlig framställning en uppsättning objekt, en situation eller en händelsekedja avsedd att omedelbart framkalla en bestämd känsla hos betraktaren eller läsaren".
Udda iakttagelser
Inte minst är det här en rolig bok, fylld av udda iakttagelser och lysande formuleringskonst.
"Husets mått vet jag inte, bara hur många steg, hur många fönster, hur solen gick och gick över golven, över mattfransarna. Det var gammalt och inte överdrivet klokt. Men ändå drägligt att ha i närheten, att ha inne i sig."
Kan man exakt mäta upp en barndom, ett liv? Inte helt förstås, särskilt inte som tumstockens sista led är avbruten.
Men en god bit kommer man, fast med hjälp av lite ljug. "Till och med namnen ljuger: fågelhund, oxeltand, tusenfoting." Det är väl så det är.
Den här boken har en given plats i varje Gotlandicasamling värd namnet.