Australia är målad med grov pensel

REDAN EFTER en halv minut har vi som bänkat oss framför "Australia" sett två kängurur och en bumerang. Dessutom har vi hört ordet "billabong". Då får jag en vision av hur det skulle se ut om Baz Luhrmann, denne nyansernas mästare, hade gjort eposet "Sverige".
Den hade börjat med att en förmögen svenskamerikan (Stellan Skarsgård) hade återvänt hem för att rädda sin förfallna gård i fjällen. För att klara det hade han tagit hjälp av en försupen same (Peter Stormare). De två hade drivit en enorm älghjord genom snöstormen, badat bastu upprepade gånger och sköljt ner sillen med brännvin tillsammans med barbröstade blondiner.
Sedan hade alla sjungit "Dancing queen" tillsammans, tagit ut pappadagar och begått självmord.
Nej, Baz Luhrmann har aldrig målat sina filmer med fin pensel. Snarare har han gjort sådana där cirklar i sädesfälten så att ingen ska missa hans budskap även om de bor på månen. "Australia" är ren parodi. Hjältar (Hugh Jackman) stormar fram på hästryggen medan hjältinnor (Nicole Kidman) ställer sig i profil under parasoll.
Ett tag är faktiskt "Australia", mot alla odds och trots Baz Luhrmanns omvittnade oduglighet, en riktigt hyfsad film. Och fastän det gått en och en halv timme och man till och med längtar ut till decemberduggregnet, börjar filmen om, deklarerar att andra världskriget officiellt har börjat, kallar in japanskt bombflyg och störtar sig som en lämmel rätt ut i avgrunden.