Även Palme hade ett helvete med partiet

Mona Sahlin har en hängiven analytiker i journalisten Christer Isaksson. I fjol kom hans bok "Mona Sahlin". Jag skrev om den i oktober förra året. Redan då var det klart, att Monas favoritidé om en rödgrön allians stötte på hårt motstånd i Rörelsen.
I somras gav isaksson ut "Den nya vän(S)tern". I den redovisas mer ingående socialdemokratins och Sahlins problem. De är som bekant många och svåra.
Tvärtemot vad de flesta tror anser Isaksson att den erfarna Sahlin självklart ville ha med Vänsterpartiet i en rödgrön allians. Hon vet att de flesta socialdemokrater står Vänsterpartiet närmast. Liksom Vänsterpartiet vill de stärka den offentliga sektorn om nödvändigt med skattehöjningar.
Att hon inledningsvis ändå uteslöt Ohly skulle ha varit för att tvinga Vänsterpartiet att acceptera den budgetdisciplin hon själv tror på. Men då slog LO och Skånedistriktet bakut i media. Ohly plockades omgående med. Mona fick förlorarstämpeln och opinionsraset började.

Dubbelt splittrat
Socialdemokraternas majoritet står till vänster och ser Miljöpartiet som borgerligt. Partiledningen i Stockholm, inte minst Mona Sahlin själv, lutar åt höger. Folkmajoriteten bestående av verklig och inbillad medelklass i städerna drar åt höger i penningens samhälle.
En andra splittring ligger i att den, liksom många i partiledningen, är pigg på nyheter och en modern livsstil. Partiets vänsterkärna däremot slår vakt om den traditionella arbetarmoralen och är skeptisk till exempelvis partiledarens engagemang för HBT-personer.

Även Palme
Hårt jobb att vara S-ledare som synes. Men detta är inget nytt. Även den suveräne Palme tappade en gång greppet över sitt parti. Liksom Mona Sahlin retade han upp fotfolket genom nära samarbete med ett borgerligt parti. Och precis som för Mona Sahlin rasade de skyhöga opinionssiffrorna och en given valvinst vändes i förlust. I Henrik Berggrens just utkomna, mycket digra och mycket välskrivna biografi, berättas följande.
Året var 1979. Då kom Palmes andra valförlust mot de borgerliga. "Mellan skål och vägg diskuterade ombudsmännen vem som borde träda i Olofs ställe". (Sten Andersson, då partisekreterare)
Vad hade hänt?
Året innan hade regeringen Fälldin spruckit. Istället ville folkpartisten Ullsten bilda en minoritetsregering med socialdemokratiskt samtycke. Efter mycken vånda gav Palme honom detta. Den vackra tanken var att bädda för en regeringskoalition med Folkpartiet längre fram.

Aristokrat bland arbetare
Det tog alltså hus i helsike eller för att citera Berggren: "Det blev Palmes största förtroendekris inom partiet."
Valarbetarna tände av, valet förlorades och Palme var nära att avsättas. Palme var stark men partiet var starkare. Aldrig mer skulle han försöka utmana - läs förnya - Rörelsen.
Berggren har lyckats med konststycket att beskriva Palme mot en bakgrund av Sveriges förvandling. En särskild finess är skildringen av hur en aristokratisk yngling från Östermalm utan större problem smälter in i arbetarnas stora parti.
Palme hade ett styrkebälte som Mona Sahlin helt saknar: utrikespolitiken. Berggren beskriver hur radarbegåvningen från det lilla landet till slut kunde bli en världspolitiker. Något som idag ter sig som en saga.

Fotnot: Henrik Berggren är en av nio författare som framträder och berättar om sin Palmebiografi på Bokens Dag den 12 oktober i Spegelsalen på Clarion Hotel i Visby.

Även Palme hade ett helvete med partiet

Under valrörelsen stötte jag ihop med en socialdemokratisk nyckelfigur på ön. Vi hade bara hunnit byta några pessimistiska ord om valprognoserna när vederbörande plötsligt sade: "Vi skulle inte ha tagit Mona!" Mitt utanför valstugan! Med sådana (parti)- vänner förvånar inte förlusten.