När jag kommer till gokartbanan nedanför den gamla soptippen i Visby är det ingen annan på plats. På den nylagda asfaltbanan är det stekhett. Alla normalt funtade människor har satt sig i säkerhet, antingen i ett svalkande hav, på ett skuggigt stentorg eller säkrast av allt: inomhus. När jag gassat runt en stund upptäcker jag en annan människa som konstigt nog också är utomhus.
Vinnarskalle
Ett tjugotal meter bort står Johnny Reijnst och staplar däck i värmen. Det dröjer inte många sekunder innan han är utmanad, och troligen även beredd på att förlora.
- Skickar du upp han på ställ så förlorar du kraft eftersom han går ned i varv när däcken släpper.
Tankarna på att vinna försvinner snabbt. Killen är proffs. Han säger att man ska hitta apex i kurvan, den ideala linjen och brytpunkten i kurvan, alltså en så rak väg genom kurvan som möjligt. Man ska heller inte använda bromsen så mycket, utan istället lätta på gasen innan kurvan. Men "bilkörning" är ju inte bara snack. Väl ute på banan ska jag väl kunna ta honom.
Kartarna och banan är nya, asfalten het. Det fullkomligt osar tävling i luften. Jag frågar honom om kartarna kan välta. Om han har haft någon som helst rädsla av att inte kunna slå mig måste den vara borta nu. Kartarna välter inte.
Gasar på arbetstid
Under huven på bilen i lekstaksstorlek hittar man 270 kubik brummande motorer som tar en upp i hastigheter uppemot 80 kilometer i timmen på långrakan.
För Johnny Reijnst som även han får köra gokart på arbetstid är det fartkänslan som gör det roligt. När man sitter så nära marken känns det som man kör snabbare än 80 kilometer i timmen. Att det här är ett av få ställen där det inte bara är okej att gasa, utan att gasa är hela meningen, gör det ännu mer skoj.
Introduktionen är klar. Johnny Reijnst river igång motorn på kart nummer sju där jag har slagit mig ner bakom ratten. Höger pedal är gas, vänster är broms, bekräftar Johnny. Med puttrande motorer glider vi ut på banan från depån där ett tiotal gokarts står uppradade. Vi börjar med två uppvärmningsvarv på den 880 meter långa banan innan tävlingen drar igång.
Skärpa
Än så länge känns det bra. Jag följer Johnny Reijnst tätt. Ligger efter i hans körspår. Håller fokus på topp. I varvet efter lägger han sig bakom för att se att det ser okej ut så jag kör. Plötsligt kör jag ännu bättre, tanken på att proffset bakom kollar in mig gör att jag skärper mig ännu mer. Han säger att det ser bra ut och kanske återställs "vem-ska vinna-balansen" inför tävlingen lite.
När tävlingen väl är igång släpper han förbi mig i första kurvan. Men det dröjer inte mer än två lätt böljande kurvor innan han kör om mig på insidan. Trots omkörningen känns det tryggt. Nu kan jag bara följa hans spår och försöka gå om när jag får en chans. Men chansen kommer inte och när jag i första hårnålskurvan ska köra lika snabbt som Johnny Reijnst glömmer jag bara en detalj. Bromsa så lite som möjligt. Men det är redan försent. Bakdäcken släpper taget om asfalten när jag bromsar och karten spårar ur och spinner loss. Jag snurrar runt ett halvt varv och hamnar utanför banan. Det luktar bränt gummi om röken som stiger från karten. Bort och iväg, snabbt, snabbt, snabbt, ser jag Johnny Reijnst köra vidare. Tävlingen är förlorad.