Den första av en mängd korta texter omtalar att fadern just har dött.
Det Fioretos gör i denna relativt korta men innehållsrika och spännande bok, som både liknar en roman men kanske ändå inte är det, är att följa pappans fotspår bakåt i tiden, förbi den springande punkt där denne ännu inte blivit pappa och så långt tillbaka som är möjligt.
"Det går trögt, men jag tänker arbeta mig bakåt. Varje ny tablå blir ett steg - ett år, ett andetag - tillbaka till tiden innan du blev pappa. Slutet skall bli din början. Detta är ett baklängeskväde."
Lägger pussel
Vi får en mängd korta, välformulerade, skarpa, roliga, osannolika, sorgliga, lättförståeliga, svårförståeliga, dråpliga texter. En mängd pusselbitar som till slut lägger en bild som möjligen är nära den verkliga men som förstås är något annat: sonens föreställning om denna pappa, läkare och utlandsgrek och hans i sanning komplicerade förhållande till hemlandet och utflyttarlandet.
En föreställning som blir en gripande, oerhört läsvärd text om en far som ibland tycks större än vad livet egentligen har utrymme för, en person som hela tiden kränger sig ur de ramar som omständigheterna försöker hålla honom kvar i.
På djupet i exilen
När jag läser tänker jag gång på gång på Nikos Kazantzakis "Spela för mig Zorba", en bok jag älskat sedan mitt första besök på Kreta på sextiotalet, där det numera inte går att bortse från bilden av Anthony Quinn spelandes den egensinnige kretensaren.
Det är som om hans livsbejakande gestalt tar sig in i den stilige grekiske unge man som 1954, rakryggad och målmedveten, vandrar på en av Stockholms gator på det fina fotot som finns på omslaget.
Det här är en bok som på djupet går in i exilens villkor och återvändandets omöjlighet.
Den lämnar ett djupt intryck, gång på gång kommer jag på mig med att tänka på den unge mannen där i femtiotalet och det liv som då ännu fanns framför honom och som nu återskapats på ett så gripande sätt.