Bakom hemligstämpeln

Så heter en nyutkommen bok av Lennart W Frick och Lars Rossander (Historiska media). Frick har varit chef för Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetstjänst och Rossander är en f d officer, som ägnat sig åt historiskt författarskap. De har omfattande kunskaper i ämnet och kan avslöja mycket som tidigare varit okänt. För att ge ett ordentligt perspektiv lämnar de också en fyllig bild av vad som tidigare, var för sig, varit känt, ja de börjar redan med hur Erik XIV bedrev sin underrättelseverksamhet.
Kraftsamlingen ligger förstås på 1900-talet och på hur man efter en tids oförnuftig nedrustning började återuppbygga underrättelse- och säkerhetstjänsten efter 1936 års försvarsbeslut. Det tog sin tid och det dröjde några år in på 1940-talet, innan denna kunde ge ordentlig förvarning.
Det mesta av den hemliga verksamheten är naturligtvis legal, men det finns också sådant som kan kallas spioneri e dyl och som en regering officiellt inte vill känna till. En som i boken berättar om detta är gotlänningen Allan Sirland, som mot krigsslutet skickades till Slite för hemliga uppdrag. Ett av dem, som regeringen inte ville ta ansvar för (men tillät), var räddningen av den lettiska guldreserven. I tre spännande företag, mellan ryska och tyska operationer, lyckades Sirland med ?sammansvurna? klara den uppgiften i slutet av 1944. Som tack fick han Latvija-medaljen av den lettiska ?exilregeringen?.
Från Gotland bedrevs efter kriget en mängd annan hemlig verksamhet, som leddes av det s k T-kontoret. Dess man på ön var f d I 18-officern Curt Andreasson. Boken avslöjar inte några detaljer, men det framgår att uppdragen var viktiga. Dessvärre blev flera försök att nästla in baltiska agenter avslöjade (förrådda), vilket ledde till katastrof för de inblandade balterna. Det lades T-kontoret till last (dock ej Andreasson).
Annan ?otillåten? verksamhet var djärva flygspaningsföretag över sovjetiska hamnar och t o m det av finnarna avträdda Sallaområdet. Dessa innebar klara kränkningar av såväl sovjetiskt och finskt territorium och upphörde på regeringens order några år före 1952, då den dramatiska nedskjutningen av DC- 3:an ägde rum. Omslagsbilden beskriver den händelsen med ryska bokstäver (översatta).
Boken redogör också för lyckade värvningar av utländska agenter, bl a av Erika Wendt på den tyska legationen i Stockholm. Hon motsvarades dessvärre av svenskan Elsa Bartel på den svenska beskickningen i Berlin. Erika avslöjades aldrig men däremot Elsa, som dock fick en ganska mild dom. Det var nämligen Gestapo som hotat skada hennes tyske man, om hon inte samarbetade.
IB-affären med Jan Guillou får en fyllig belysning, liksom naturligtvis Wennerström- och Bergling-spionerierna.
Samarbetet med främmande makter har varit och är en viktig del av den hemliga tjänsten. Att västmakterna varit (och väl fortfarande är) synnerligen viktiga partner, berodde på att Sovjet var hermetiskt slutet och dessutom en klart hot.
Agentverksamhet i väststaterna var obehövlig, eftersom så gott som all information därifrån kunde fås på legal väg. Metoden ?att byta äpplen mot päron? är mycket lönsam i detta avseende. Å andra sidan kräver ett förtroendefullt samarbete att verksamheten hålls hemlig, annars avbryts det tvärt och kan svårligen återupptas.
Denna hemliga verksamhet möts ofta med stor misstro av vanligt folk och ?inte minst- politiker. De kan ju själva vara föremål/offer för den. Detta är ett dilemma som man får leva med, ty ?utan spaning- ingen aning?.