Balansgång med bravur

Nordstedts förlag publicerade förra året delarna ett och två av vad som ska bli en utgåva om Sveriges historia i åtta band.
Huvudredaktör är professor Dick Harrisson, vid Lunds universitet. Ett bra val, eftersom Harrisson har stor vana att vända sig till en bredare publik, utanför universitets murar. Valet borgar för att böckerna kommer att kunna läsas med behållning även av historiskt intresserade utan akademisk skolning
.
Första delen är skriven av professorn i arkeologi Stig Welinder. Han har tjänstgjort vid universiteten i Lund, Oslo, Uppsala, Tromsö och Härnösand. Hans framställning präglas av hans förmåga att sätta centrum för sina resonemang på olika orter i landet.
Intressant är också hans försök att koppla arkeologiska fynd till befintliga berättelser, och han inleder med att resonera kring den isländska Landnámabók, vilken fanns i ett nedtecknat manuskript från år 1270, tills det förkom vid en brand 1728.

En förtjänst med Welinders verk är att han avstår från att använda sig av den av Christian Jürgensen Thomsen skapade uppdelningen i stenålder, bronsålder och järnålder. Han nöjer sig med att presentera uppdelningen i en tabell, som kan vara stöd för läsare som är bekanta med denna indelning, men det gör den inte mindre förvirrande.
Welinder har i stället tagit sig an att kronologiskt, århundrade för århundrade, beta av fynd från utgrävningar och i resonemanget kring dessa blickat mot romerska skrivna källor. En svår balansgång som Welinder utfört med bravur.

I ett kapitel diskuterar han arkeologins svårigheter att tolka fynd från utgrävningar. Ofrånkomligt ska dessa fynd tolkas av nutidens människor med nutidens tankesätt och språk. Inte alltid det lättaste.
Vad förenar människor och hundar? Varför följs de alltid åt? Hur ska det tolkas? Det är bland andra, frågor han ställer.
En återkommande diskussion är frågan om långhus. Hur spriddes sedvanan till Norden? Var det influenser eller flyttande andra folk in?
DNA-tester ger nya perspektiv, liksom nya testtekniker.

Welinder har medvetet avstått från att beskriva förhistorisk tid med södra Sverige som utgångspunkt. Han menar att vanligen skrivs historia på så sätt att författaren utgår från södra Sverige och Norrland behandlas i appendixliknande kapitel.
Det har han undvikit, vilket ger ett intressant perspektiv på historien inom det område som nu är Sverige.
En systematisering av alla fynd inom landets gränser, skulle vara ett Herkulesarbete, menar författaren, men vara oerhört intressant. Det har aldrig gjorts.
Avslutningsvis kritiserar han sitt eget skrå. Han menar att då den mytiska historien om ett gammalt svearnas rike mönstrades ut av en källkritisk historieskrivning, vandrade den egendomligt nog in i arkeologin.
Welinders framställning präglas inte av detta synsätt.