Baltiska och svenska juveler möts

a baltiska smyckeskonstnärer möter tre svenska i utställningen "Baltic Jewel" som har vernissage i kväll på Galleri 5. Yurga Karciauskaite-Lago från Litauen är i Visby för att medverka med sina smycken i guld, silver och bärnsten. Den baltiska smyckeskonsten har förändrats oerhört mycket de senaste tio åren i takt med att det sovjetiska inflytandet har avtagit, berättar hon. I dag finns tydliga nordiska influenser i smyckeskonsten, framför allt i de yngre hantverkarnas arbete.
Smyckenas utformning skiljer sig markant mellan de baltiska länderna.
I Lettland är det bombastiskt och stort, i Estland är det minimalistiskt. Vi i Litauen är någonstans mittemellan, säger Yurga Karciauskaite-Lago.
För att utställningen verkligen ska bli ett konstnärligt möte i Östersjön finns även svenska representanter med; tre nyutexaminerade klasskamrater från Konstfack.
Pernilla Sylwans broscher i silver utgår från en cirkel, en skålform. Till denna form har hon sedan adderat material som helst ska skapa optiska effekter, till exempel en bergskristall eller små små glaskulor.
Det är dags för en renässans för broschen. Den är lite bortglömd.
Hon sjunger broschens lov av flera anledningar. Hon tycker om den läsbarhet som finns i smycket.
Om det här i stället skulle vara ett örhänge skulle det hänga och dingla, man skulle inte se det så tydligt. Det finns något ståtligt med en brosch, menar hon.
Dessutom, påminner hon, behöver man faktiskt inte använda broschen så där traditionellt, på kavajslaget. Till skillnad från örhängen och halsband har broschen ingen given plats, man kan lika gärna sätta den på axeln, ryggen eller på en scarf om halsen.
Pernilla Sylwan tycker att det är lekfullt att arbeta med smycken. Dessutom gillar hon formatet.
Jag tycker också om att folk ska ha det på sig. Smycket förändras ju beroende på vem som bär det.
Något sker således med smycket när man lägger till människan. Här finns en tydlig skillnad mellan smyckeskonst och annan konst, menar Sylwan. Till den vanliga konsten tillkommer ett rum, till smycket tillkommer en kropp.
Mari Sköldin befinner sig på gränsen mellan mode och smyckekonst. Det är i alla fall så hon själv beskriver sig och sina broscher, halsband och armband i broderat filtmaterial.
Hon arbetar gärna med symboler.
Jag har utgått från äldre smycken, de har ofta mycket symboler, berättar hon.
Hennes egna symboler är mer moderna och personliga. En brosch föreställer ett par gymnastikskor. Det är en hyllning till gympadojorna, berättar hon. Själv har hon alltid sådana skor på sig. Två av hennes stora trygghetssymboler, soffan och tv:n, finns också avbildade.
När Annmari Andersson gick på Konstfack arbetade hon mycket med all den utrustning som fanns tillgänglig. Hon svarvade och gjöt sina iögonfallande, rena smycken i läder och silver.
Nu har hon gått tillbaka till mer grundläggande verktyg: såg och fil. Anledningen från början var att hon inte längre hade samma tillgång till utrustningen. Nu tycks hon fastnat för detta nygamla sätt att jobba.
Det är en rätt skön process. Det blir inte lika många moment och man blir friare rent formmässigt, säger hon.
Annmari Andersson gick ut Konstfack i våras och det här är första utställningen efter examen.
Det är skönt att kunna jobba utan att hela tiden behöva redovisa sin process och sina tankar.
"Baltic Jewel" gästade i somras Spanien och Frankrike. Utställningen finns för beskådan på Galleri 5 till och med 29 oktober.
Läder som har limmats lager på lager ger en träliknande struktur. Detta är ett av Annmari Anderssons halsband.
En modern halskrage med emblem som vittnar om välstånd. Mari Sköldin är konstnären bakom.
Pernilla Sylwan utgår från formen av en skål i sina optiskt finurliga broscher.

Smyckeskapare. Mari Sköldin, Pernilla Sylwan och Annmari Andersson har varit klasskamrater på Konstfack. Nu ställer de ut tillsammans.