Bang om Berlinolympiaden

Bang alias Barbro Alving var en av de legendariska journalisterna. 1936 fick hon sitt eldprov i branschen. Dagens Nyheter skickade henne till Berlin för att bevaka herr Hitlers sommarolympiad. Hur skulle den unga radikala förmågan klara något sådant? Idrott var en nästan rent manlig angelägenhet på den tiden, både utövandet och refererandet. Dessutom var hon inte alls idrottsintresserad!
Därtill kom att olympiaden i Berlin var minst lika omtvistad som den i Peking nu. Vänsterpressen krävde bojkott. Den unga spanska republiken planerade en motolympiad, en "folkolympiad". Debatten för och emot var särskilt livlig i USA.
Dagens Nyheter lyckades med konststycket att på ledarplats ta avstånd från naziregimen men ändå förespråka svenskt deltagande. Liberaler var kluvna redan på den tiden. Bang kom med i journalistteamet för att skildra jätteevenemanget i Berlin särskilt för de icke sportintresserade läsarna. Svenskarna vädrade nämligen många medaljer av ädel valör. Kanske Hitler inte var så farlig ändå?

*
En delikat uppgift. Hur klarade Bang den? Det kan vi avgöra genom att läsa hennes nyligen utgivna "Dagbok från Berlinolympiaden", redigerad av Rolf Yrlid. Han talar om för oss hur vi ska uppfatta texterna och menar att Bang kände "intill skrämsel gränsande obehag" inför Berlinolympiaden. Hon skulle minsann inte ha blivit imponerad. Jag tycker Yrlid har helt fel.
Tvärtom slås jag av suget från den perfekt organiserade idrottsfesten som Bang upplevde och skildrade dag efter dag. Den lätt ironiska tonen, den kåserande stilen kan inte dölja fascinationen inför jättespektaklet. Visst är det fråga om nazistisk propaganda, visst råder militär drill. Men berlinarnas vänlighet är "spontan" och de drillade auktoritetsbundna ungdomarna är "utan tvivel lyckliga".
Hitlers propagandaminister Goebbels var precis så imponerande som "han skulle vara". "Ypperlig talteknik", "det rörligaste ansikte man kan se". Hitler är nästan ständigt med och för honom kan de tyska idrottarna formligen spränga sig. Men en tidig morgon på simstadion framstår "der Fuhrer" som riktigt gemytlig. En liten flicka plåtar honom och ledaren vänder och vrider på huvudet efter kamerorna. "Det hela är en stor idyll".

*
Missförstå inte - Bang petar hela tiden in små nålstick mot nazisterna. Judarna får inte vara med vilket framhålls.
Hon håller noga reda på de få inmarscherande idrottstrupper som inte gör Hitlerhälsningen, däribland den svenska.
Och visst var olympiaden nazistpropaganda. Till slut blev svenskan skrämd tillstår hon - det blev för mycket. Därför drar hon den tveksamma slutsatsen att propagandan misslyckades. Ändå "skrek" hon med i den ständigt återkommande tyska nationalsången: "det enda sättet att stå ut".
Vi ser historien baklänges med facit i hand. Vi vet eller borde veta vad Hitler ställde till med. 1936 fanns inget facit.
Vänstermänniskan Bang struntade i vänsterpressens maningar till bojkott och åkte ner till Berlin. Hon löste sin journalistiska uppgift genom att mestadels trivas, och ibland ryckas med och ibland också låta sig skrämmas. Karriären tog fart.
Och hur blev det med de svenska medaljerna? Tyvärr inte så många, till vår reporters icke obetydliga sorg.
I fotboll till exempel var som bekant alldeles för många "små japaner" i vägen.