Barnen skrattade hela vägen till Hemse

Länsteaterns fyra skådespelare bjuder i "Kalasakuten" på en serie scener där mim, clowneri och situationskomik firar triumfer. Blandat med fem av Barbro Lindgrens texter, tonsatta av Jojje Wadenius, alla utgivna på skivan "Goda, goda" redan 1969, bjuder de på en historia där komiken blandas med en liten portion allvar.
Att de hängt upp föreställningen på en redan given form, karaktärer och scenografi från föreställningen "Gitarrister", har i det här fallet egentligen ingen betydelse, men det fungerar alldeles utmärkt som sammanhållande kitt på scenen.

Också allvar
Några gånger blir det riktigt, riktigt roligt och det behöver man inte vara vuxen för att uppfatta.
Barnen i publiken har hejdlöst roligt åt doktorsscenen, som likt många andra av de övriga scenerna byggs upp efter clownskolans formulär 1A, återupprepning med variationer mot den totala galenskapen.
När sedan allvarsammare scener blandas in, om livet och döden, en scen som i pjäsen avslutas med Barbro Lindgren och Jojje Wadenius "Kråkbegravningen", skapas det rofylld eftertanke.

Hejdlöst roligt
Föreställningens röda tråd finns inte med på scenen. Han heter Matteo, fyller den här dagen åtta år men ligger på sjukhus. Fyra inhyrda clowner kommer för att uppvakta honom, men trots förhindret så blir det kalas i alla fall.
Pjäsens allvarsamma ton handlar om hur det ska gå för Matteo. Kommer han att bli frisk och hur gör man när man samarbetar.
Lena Bogegård, Lennart Bäck, Karin Kickan Holmberg och Per Eric Asplund har tillsammans med regissör Eva Molin improviserat fram texterna, sedan fogat samman scenerna med Barbro Lindgrens texter på ett förtjänstfullt sätt.
Det här är också en ensemble som fungerar musikaliskt och instumenteringen är stundtals originell.
En föreställning som sprider glädje, hejdlöst och åt alla håll.