Bästa filmen i serien om X-men

Vad mig anbelangar består mutanterna i X-men-gänget av en massa kids med superkrafter - och Wolverine. Med andra ord är det här min film, den på många sätt bästa i "X-men"-serien, filmen som berättar hur Wolverine föddes ur hat och fruktan.
"Wolverine" etablerar snabbt rollfiguren, hans bakgrund, hans bror - som senare ska bli Sabretooth - och hans mutation. Lika snabbt hamnar filmen i en afrikansk kåkstad, en påminnelse om att den regisseras av Gavin Hood, mannen bakom Oscarsbelönade Sydafrikadramat "Tsotsi".
Att Gavin Hood är en hårding är ingen överraskning. Att han var en actionregissör av den här kalibern visste jag inte. "Wolverine" river som en varg på en värmländsk fårmarknad; under vissa scener har jag i mitt recensionsblock bara skrivit ett andlöst "OK. OK." Det är beröm, det är stort beröm, och actionscenerna allena skulle kunna motivera överbetyget.
Men det finns flera dimensioner. Rollfiguren Wolverine (Hugh Jackman) är fascinerande nog i sig själv, en modern varulv som styrs av sina basala drifter och bara kan stoppas med kulor av en viss metall.
Och Gavin Hood vore inte Gavin Hood om han inte kryddade sin film med samhällskritik. Skurken är en hög militär som "svurit en ed att skydda det amerikanska folket från alla hot, yttre som inre". Nu ska han "ta striden till fienden innan den kommer till oss". Det är enkelt och förutsägbart, visst, men "X-men"-serien har tidigare tagit ställning för gayrättigheter, varför inte kommentera kriget mot terrorismen också?