Ulf Lundell på Stora Gåsemora
Ett tag köpte jag alla skivor, läste allt, gick på alla konserter, men till slut fanns en gräns för vad jag pallade. Det blev för mycket för fort.
Men efter att inte ha sett en Ulf Lundell-spelning på många år stod jag i månaden juli i publikhavet på Gåsemora och såg, till min förvåning, en sprudlade vital och närmast nytänd artist.
”Grym kväll”, sade trummisen Andreas Dahlbäck när vi hade kontakt efteråt. ”Han lobbade in fem nya låtar på soundcheck och ytterligare fyra på scen under giget. Rörigt med roligt. Bästa Gotlandsgiget någonsin!”.
Jag omfamnar det där sista. (Magnus Ihreskog)
Joel Lyssarides på Gotland Chamber
Kvällen är sen, men sommarvärmen dröjer sig kvar under de höga valven i Sankt Nicolai. Kammarmusikfestivalen är i full gång och nu har det blivit dags för Joel Lyssarides och hans band att inta scenen.
Det tar bara några sekunder så är publiken på helspänn. Lyssarides strålar av obändig spelglädje när han och bandet bjuder på några låtar från nya skivan ”A Better Place”. Vackert, egensinnigt – och allt är direkt transkriberade improvisationer. Läckert, raffinerat, minnesvärt. (Lena Torndahl)
Bob Hansson på poesifestivalen
Svårt detta. Att ringla upp min ödlekropp för att försöka minnas. Navigera bland årets kulturella skär och grynnor. Försöka erinra mig vad som varit. Och bland alla möten och upplevelser framhäva någon eller något som särskilt minnesvärt. Musik, teater, cirkus och – där har vi det – poesi! Denna lavaström av bilder och känslor som kan bryta ny mark genom den mest svårtillgängliga landskap. Ja. Bob Hansson, den skånska humanisten och yrvädret från södern. I vårdklockans kyrka. Det var mitt viktigaste möte. (Torsten Green-Petersen)
Nobelpriset till Olga Tokarczuk
Jag har träffat Olga Tokarczuk flera gånger här i Visby. Vi har fikat och lunchat och åkt på bussutflykt. Hon är varm, rolig och skärpt och alla lyssnade när hon läste dikter på biblan.
Men vem kunde ana att hon skulle få Nobelpriset! Det är hon väl värd. Och visst lever hon upp till förväntningarna, hon ska ju grunda en stiftelse för pengarna. Dags att läsa hennes romaner där hon roligt, insiktsfullt och med ömsint allvar skriver om människors ensamhet och vår obegripliga värld. (Lena Torndahl)
Josefin Nilsson – älska mig för den jag är
Arne Sucksdorffs ”Det stora äventyret” (1953) är min starkaste filmupplevelse. Filmen ”Josefin Nilsson – älska mig som den jag är” berör mig på samma sätt. Filmen är dramatisk och sublim. Josefin var en begåvad artist. Hennes kamp för sin konstart och integritet griper tag i oss. Jag såg filmen med vidöppna ögon. Sucksdorffs film handlar om två pojkar som försöker rädda en vild utter att överleva en svår vinter. Men undergången är obönhörlig. Det är samma drama som i filmen om Josefin Nilsson. (Jan Sundström)
Daniel Onyango Band på Krukan i Etelhem
Det var en varm och intim stämning som fyllde musikladan när den kenyanske artisten Daniel Onyango uppträdde i juli. Tillsammans med Bråsjö & Andersson bjöd han på en resa genom den kenyanska folkmusikens landskap. De överraskande inslagen av klassisk jazz fick publiken att färdas än längre i tid och rum.
Men det som främst sitter kvar i minnet efter konserten är de personliga anekdoter som Daniel Onyango öppenhjärtat delade med sig av. (Emelie Stenqvist)
”Allt som är värt” i Hemse och Slite
Scenen: en tillfälligt uppbyggd teaterlåda i en idrottshall. På scenen: en ensam skådespelare, uppbackad av en samspelt ljudtekniker. Handlingen: pojke växer upp med självmordsbenägen mamma. En lista, en lång lista, med allt som gör livet värt att leva blir räddningen, också som vuxen. Peter Jansson gör rollen som vore det hans eget liv, fast pjäsen skrevs av den engelske dramatikern Duncan Macmillan. Publiken interagerar, inklusive i några små roller. Lysande. (Lasse Linusson)
Cordovas i Åhsbergska hagen
Innan spelningen i Åhsbergska hagen den 24 juli hade jag knappt hört ett enda ackord från Cordovas, ett band från countryns hemstad nummer ett – Nashville, Tennesse. Jag visste nada!
När vi lätt rusiga cyklade hem från skogsdungen runt midnatt stod allting väldigt klart. Det var ett av de bästa liveframträdanden jag hade sett i hela mitt liv, och då har jag sett ett och annat.
De skäggiga ynglingarna i Cordovas lät som Rolling Stones, The Band, Grateful Dead och Simon & Garfunkel – allt i ett.
Kvällen efter gjorde de sin andra spelning, då på Nunnans utegård, och var lika briljanta igen.
Jag önskar att de kommer tillbaka till Gotland någon gång, men jag tror att de hinner bli för stora för det.
Det var nog twice in a lifetime. Grattis alla som var där! (Johan Kurelid)
Vilhelm Blomgren i ”Gösta”
När streamingtjänsten HBO Nordic gör sin första svenska tv-serie är det med en gotlänning i huvudrollen. Vilhelm Blomgren spelar Gösta, en 28-årig psykolog som får sitt första jobb på BUP i en mindre svensk stad. Den älskvärda Gösta är världens kanske snällaste människa och vill inget annat än att hjälpa allt och alla, vilket inte alltid faller väl ut. Å ena sidan är serien är en tolv avsnitt lång känsla av vemod och sorg. Samtidigt en lika vacker berättelse om att bryta sig loss. För mig är ”Gösta” en av 2019 års bästa tv-serier. (Simon Nilsson)
Klockrent när kyrkan öppnade dörren
"För mig är hipster inte ett skällsord", konstaterade Ronebördige Robert Lamu när det blev känt hans band Skraeckoedlan har chans att ta hem en P3 Guld-pokal i vår. Alla delar knappast hans uppfattning, men en sak är säker: 2019 var ett bra år för den gotländska indiemusiken, nästan i klass med 2017 – året då I.B. Sundström och en rad av öns främsta indieakter albumdebuterade. I våras återvände den blide draktämjaren från Sproge med en mer jordnära historia. Just därför framstod "1592" inledningsvis som en blek uppföljare till "I den skinande gyttjan". Inom loppet av några genomlyssningar tornade dock en minst lika majestätisk skapelse upp sig i hörlurarna.
Tillsammans med Childminds självbetitlade debut var "1592" det bästa ön hade att bjuda på i albumväg.
De allra tyngsta indiemilstenarna restes dock på våra livescener. Allting började i mars med Avantgardets spelning på Döskallen. Jag tycker att det är synd att fler inte fanns på plats när Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg släppte sin svettiga energibomb över Visbypubliken.
Årets två bästa konserter tilldrog sig dock under mer städade former. Ja, vad annars? För i båda fallen stod Svenska kyrkan för lokalen. Jag tänker så klart på Anna "Mirny Mine" Sundtröm och Deportees i Domkyrkan. Av dessa två gjorde Deportees det mest helgjutna intrycket; inte en ton gick vilse bland kyrkvalven den sommarnatten. Som upplevelse drog dock Anna Sundström och Visbykören det längre strået. Denna märkvärdiga domedagsmässa förenade hipsters, kulturtanter och säkert en och annan Rockklassiker-lyssnare. (Edvin Högdal)