Bästa svenska film som någonsin gjorts?

Ett grabbgäng träffas och upprepar de ritualer, de hierarkier som har präglat dem i årtionden. Men den här gången går det för långt och den manliga polarpennalismen förvandlas till sexövergrepp. Nyckelreplik: "Det var ju garv! Eller?"
En lärare ser sin kollega slå en elev. Hon tar upp det med kollegorna men möts av oförståelse. Kårandan flåsar henne i ansiktet. Ska hon anmäla? Hur kommer hon då behandlas på fikarasterna? Nyckelreplik: "Kan du inte titta på mig när du pratar?"
Ruben Östlunds "De ofrivilliga" är en film som presenterar ett nytt sätt att vara biopublik. Man ser filmen på ett fysiskt, cerebralt sätt; snarare än att passera ögonen transplanteras scenerna direkt in i nervsystemet. Det finns stor komik i "De ofrivilliga", men skrattet fastnar inte i halsen utan redan i hjärnan där det ligger och bränner som om det var tvillingbror till skammen. Det totalt humorfria skrattet.
Ändå vore det mycket tråkigt om Ruben Östlunds andra film fick stämpeln svenskt slentriansvår och pretentiös. Det finns inget otillgängligt i "De ofrivilliga"; den betraktar vardagliga scener som vi alla spelat med i. Den tar upp vardagens grupptryck som vi alla känt och ställer frågor om civilkurage som vi alla ställt.
Som så många andra mästerverk beskrivs "De ofrivilliga" bäst i paradoxer. Det är en dokumentär spelfilm full av meningsbärande nonsensdialog, triviala mirakel och unika banaliteter. Det är en kollektiv triumf (varenda skådis förtjänar en Guldbagge) med en självklar ledargestalt (vart regibaggen går hade redan varit klart om det inte vore för Tomas Alfredsons förmåga att dansa med vampyrer.)
"De ofrivilliga" är den bästa svenska film som någonsin gjorts. Men det är den väl ändå inte?