Bibi bearbetar sin sorg med att måla
Att förlora ett barn är utan tvekan det värsta som kan hända en människa.
Ändå ansågs inte Bibi Thunquist vara "sjuk nog" för att få stöd och hjälp genom terapi.
Helt ensam i världen brottades hon med de stora och starka känslor som skulle genomlevas, kännas och överlevas.
Ungefär samtidigt som dottern blev sjuk i cancer återupptog mor och dotter kontakten.
Dottern Susanne hade under många år missbrukat alkohol och kontakten hade därför varit sporadisk. Men i augusti 2002 bestämde sig Susanne för att sluta slösa bort sitt liv på att dricka och hon blev nykter.
Men livet skulle alltså ändå visa sig vara förbi för Susanne som bara blev 35 år gammal.
Bibi Thunquist har skrivit och målat mycket under och efter dotterns sjukdom och bortgång.
*
I ett kompendium har hon samlat dagboksanteckningar, målningar och beskrivningar av hur de kommit till, tankar och dikter. Kompendiet har hon generöst delat med sig av till andra som haft sorger att gå igenom, eftersom hon vet hur viktigt det är att få prata och bekräftelse i processen.
Där berättar Bibi Thunquist också rakt och obarmhärtigt om sin egen bakgrund med missbrukande och misshandlande man, bristen på tillit till omvärlden och ensamheten i att som ung mamma ha ensamt ansvar för två små barn i en mycket utsatt vardag.
Ett av många, många liknande öden. Skillnaden är att Bibi berättar. Alldeles för ofta tycker omvärlden att våld och missbruk inom hemmets väggar är något privat, något man inte ska tala om.
Det finns en dubbel smärta i Bibis berättelse, detta att först få tillbaka sitt barn för att sedan tvingas att bara se på när hon bryts ner av sjukdom och slutligen dör.
På morgonen den 1 maj går Susanne bort. Bibi är där och det sker lugnt och stilla. De har hunnit laga det trasiga bandet mellan mor och dotter, de har hunnit vänja sig vid tanken på att döden var på väg även om man aldrig kan vara beredd eller färdig.
Det är fortfarande svårt att berätta.
Bibi ursäktar sig dock inte för att sorgen fortfarande är som ett öppet sår, även om den blir mer hanterbar med tiden.
Men det går aldrig över.
- Precis efter att Susanne hade dött mötte jag någon som sa att det skulle kännas bättre efter en månad. Jag bara gapade och sa "Va?!?!".
*
Bibi hade varit alldeles ensam i vården av dottern under de ett och halvt år det tog innan hon gick bort.
Lika ensam stod hon sedan i sorgen.
- Den kurator som Susanne hade haft skrev en remiss till Lukasstiftelsen men där sa de att de hade så många som behövde hjälp att de inte kunde ta emot mig. Det är inte det man vill höra när man är i ett sånt läge. Jag fick höra av min läkare att om det fanns ett intyg på att jag riskerade att ta mitt liv kunde jag få hjälp, inte annars.
Men Bibi Thunquist ville inte dö, hon ville leva. Även om det skulle bli på ett helt nytt sätt.
- Livet blir aldrig som det varit när man förlorar ett barn. Man förändras själv också och det kan vara svårt för ens omgivning. Men under den här tiden var jag så ensam i hela världen.
Det fanns dock en man i Bibis liv sedan 2001 som var ett stort stöd, och han finns fortfarande där. På en dans sommaren 2001 träffades de för första gången och började sedan umgås och "på den vägen är det" som det heter.
*
Men målningen blev det som hjälpte Bibi reda ut alla bilder och tankar som flödade genom henne. Hon målade både hemma hos dottern där hon var hela dagarna, och hemma i Silte. I kommentarerna till bilderna beskriver hon hur de olika målningarna kom till, det är gripande läsning som ger ytterligare innebörd till de starka bilderna.
I sina målningar fick Bibi Thunquist ut sin smärta, tankarna formulerades i bilder, och igenom allt kan man se hennes förtröstan i att det finns något mer. Att livet är inte bara det vi kan se här på jorden.
- Jag har alltid haft en gudstro, ända sedan jag konfirmerades, det har varit en stor trygghet och jag har fått så många bevis genom åren att jag inte längre känner att jag behöver försvara min tro.
Kompendiet om sorgearbetet pryds av en bild på en gulsparv med en alldeles speciell historia och som Bibi ser som ett av de bevis hon fått på att livet inte är slut efter döden.
- Susannes högra arm blev aldrig bra efter operationen och alla behandlingar, den liksom hängde lite lealös längs med sidan. Den här fågeln kom och satte sig på bordet i trädgårdsmöbeln en tid efter Susannes död. Den hade ett skadat högerben och lät mig komma nära och ta bilder utan att den blev rädd, den satt bara kvar där och tittade på mig. Det tog jag som en hälsning från Susanne.
*
Bilderna som Bibi skapade i sin sorg är starka. Här finns både sådant man känner igen och sådant man bara kan ana. Det är vackra och varma färger, skickligt komponerade med olika stil och uttryckssätt.
Här finns också mycket kärlek och lycka mellan mor och dotter som försöker hitta tillbaka till varandra.
- Vi hade så vansinnigt roligt tillsammans den här tiden också. Vi skrattade så mycket att folk som inte visste, inte skulle kunna tänka sig vad som egentligen pågick. Det var så dubbelt.
Bibi Thunquist har ställt ut sina målningar en gång tidigare, för två år sedan. Allt som allt har hon gjort 100 tavlor, varav 18 är målade under Susannes sjukdomstid. Nu ska hon ställa ut igen, på Siltegården i helgen, både lördag och söndag.
- Innan Susanne blev sjuk hade jag aldrig målat. Visst, nån teckning då och då hade jag gjort men inte mer. Det kom bara till mig att börja måla och utan det vet jag inte hur jag hade gått i land med att bearbeta min sorg.
I utställningen i helgen visas också flera nya målningar.
Så jobbar vi med nyheter