Bilden av en far
Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" är en varm, rolig, kärleksfull och underbar bok om pappa Leif och deras liv tillsammans på 70-talet i en av Sveriges största industristäder, då klassidentiteten var självklar och stark, då var tredje invånare jobbade på Asea, ofta generation efter generation, ofta hela livet.
Leffe var "liraren och snajdaren", i kostym när han hade pengar. Härdarmästaren som var stolt över att han kunde sitt jobb - och hatade det. En man med händer som stela köttkrokar och platta värkande smutsiga fötter.
Ofta när han och Åsa åt middag droppade eftersvetten ner i farmors dillkött eller rotmos.
De hade sällan mat hemma, inte tandkräm eller schampo eller handdukar i badrummet. Men lägenheten var alltid putsad och städad; med tunga sammetsgardiner, kristallampetter och sköra prydnadssaker. De pratade och fnissade mycket, Leif och Åsa.
När strömmen gick en gång i kvartalet för att räkningen inte var betald tände de stearinljus och pysslade med frimärkssamlingen. De var "bästis" och "bundis" och hon somnade med handen om hans högra tumme, tätt bakom honom och sparkade honom natten igenom.
De hade många hemligheter, som att han ibland tog med henne till jobbet mitt i natten för att han var tvungen att jobba över. Eller att han en gång ensam lyfte en Volvo ur ett dike.
*
Åsas mamma lämnade dem när Åsa var fyra år. Aldrig sade Leif ett ont ord om Tanja, som gjorde som sin mamma och mormor, valde sin egen väg utan att försvinna ur familjens liv. Starka kvinnor, starka män.
För Åsa fanns alltid en stor och generös släkt, arbetare och självklara socialdemokrater på pappas sida, mer intellektuella kommunister med ryska inslag på mammas. Åsa som föddes revolutionsåret 1968 blev det första av farfars och farmors barnbarn som läste vid universitet och blev doktor på en avhandling om socialdemokrations identitet, personkult och auktoritära traditioner.
Nu är hon kulturskribent på Aftonbladet.
Leif drömde om det klasslösa samhället utan att någonsin kämpa för det, säger Åsa. Han stred varken för sig själv eller för någon annan. Livrädd att avslöja sin radikalism, alltid lite vid sidan av arbetarklassens huvudfåra, utan svärmor, bil, hammock och klotgrill.
*
Jag har inte svårt att känna sympati för Leif som jobbade som ett svin, som älskade sitt barn och gjorde så gott han kunde men inte orkade så mycket mer än att korka upp en ny flaska när han var ledig. Han stod handfallen när tonåringen Åsa flyttade ut mer och mer, till sin mamma och hennes nya familj. Bytte efternamn.
Aldrig skulle de prata om varför Tanja valde att lämna dem och ge Leif det finaste i hans liv: Åsa, gummelumman. Jag gråter med Åsa när hon efter hans död plockar i hans få ägodelar och summerar hans emsamma liv.
Så jobbar vi med nyheter