Bisarr humor i elegant förpackning

Mitt i alltsammans brinner ett möte mellan man och kvinna, skildrat med etsande skärpa och nerv. Ordet "älskar" känns alldeles rätt i sammanhanget. Som en av de få, förmår Östergren dessutom det svåraste av allt: att skriva om kroppar i extas utan att komik, plumphet eller tafflighet befläckar scenen.

Östergrens namnlösa jag-person är författare och har drag av honom själv. Han blir iakttagare och vittne till en makaber konsthändelse, som skall ingå i ett projekt av en ung man vid namn Jörgen. Denne vill göra rent hus med den falska verklighet museer, forskare, handlare och politik försatt modernismen i och där miljonbelopp är i svang, när bilder byter ägare.
Inför betraktarens ögon ämnar Jörgen täcka över några av modernismens stora ikoner. Inspiration har han fått ur jag-personens böcker, framför allt av en bok om Chaim Soutine, konstnären som på 1920-talet väckte rabalder genom att måla en uppfläkt kropp av en oxe ovanpå gamla 1800-talsmålningar.(Gesten var tänkt som en hyllning till Rembrandt.)

Closing the Deal kallar Jörgen sin installation. Fyra svarta rum är ramverk. I det första projiceras bilder på Jörgen som i nitton timmar med penna och linjal stryker över varenda rad i James Joyces roman Odysseus. I det andra visas ett notblad av Béla Bartók, där musikverket dolts av ett virrvarr av tecken. I det tredje finns ett bronshuvud inneslutet i en betongkub. Arno Breker, en av Nazitysklands skulptörer, har gjort det. I det fjärde skall det verkliga lustmordet äga rum. Där skall man få se hur Jörgen målar över Nils von Dardels målning Den döende dandyn med illgrön färg. Men först skall han ropa in den på Bukowskis för 8,3 miljoner, pengar han äger. Men han överbjuds och går tomhänt hem.
Då skapar han istället en tablå med sig själv som Den döende dandyn. Samma rekvisita och samma kostymer som finns i Dardels målning används. Skillnaden är att på målningen dör dandyn omgiven av tre levande unga kvinnor medan den levande Jörgen i tablån omges av tre kvinnolik, "lånade" från kylrummet på ett sjukhus. Den amerikanske fotografen Darren Hayes tar bild av scenen. Suggestivt beskriver Östergren vad som sker med gestalterna under den 30 minuter långa exponeringen.

I romanen kallas den oförberedde författaren till den iskalla industrilokal där fotograferingen äger rum för att "vittna" i en katalogtext. Därmed förändras hans liv. Ordet "skändlighet" flimrar förbi. Texten skulle han varit oförmögen att skriva om inte kärleken vidrört honom. Aldrig någonsin ämnar han däremot berätta om det inträffade. Men femton år efter Jörgens död bryter han löftet till sig själv.
I halsbrytande kast tas man med till ständigt nya scenerier i jag-personens liv. Kvinnor, musik, fiaskon, självförakt, superi och opera dras in utan att det blir virrigt. Med absolut gehör för rätt ord och rytm håller Östergren fast vardagligheten mitt i det osannolika. C M Gerber, amerikansk operakritiker och författare som hörde Jussi Björling slå igenom på Metropolitan, finns som en skugga bakom texten.

Romanens villkor och ständiga kris, musiken som räddning, rädslan för besvikelse efter höga förväntningar och tron att bildstörtandet kan öppna väg mot något värdefullt, allt detta belyser Östergren. På samma sätt som fysikern Stephen Hawking hävdat att universums svarta hål inte innebär tidens slut utan en början, antyder Östergren att Jörgens hetsiga attack Closing the Deal inte handlar om förstörelse utan inger hopp.
Men bli nu inte rädd och tro att Den sista cigarretten är en teoretisk konstruktion. Nej, den är befolkad av levande gestalter och fylld av bisarr humor. Vardagsnära och hudlöst tampas personerna med sig själva och varandra. Och så detta språk, njutbart i varje stavelse!