Bitvis småkul, stundom snygg men ofta platt

Nästa gång jag hör en animerad figur, särskilt en som tillhör en hemlig afrikansk stam som bott under jorden i tusen år, utbrista "Det är showtime!" byter jag jobb och blir slussvakt i stället.
Det var en parentes.
Samtidigt är det lite symtomatiskt för "Arthur och minimojerna", en film som inte tar sig själv och sina förutsättningar på allvar och som aldrig kan bestämma sig för om den vill vara lågkaloriversionen av en episk, högtravande "Narnia"-saga eller bara förbifladdrande pausunderhållning för barn födda omkring år 2000.
Luc Bessons barnäventyr växlar mellan spelfilm och animation och berättar sagan om Arthur som söker spåren efter sin morfar, äventyraren, som försvann medan han forskade om de "primitiva stammarna" i Afrika (jo, de säger så). Sökandet förvandlar Arthur till teskedsgubben, och en decimeter lång försvinner han ner till minimojerna, tydligen en av dessa afrikanska stammar trots att de är lika vita som jag och mest liknar sådana där plasttroll som man skulle kamma håret på i mellanstadiet.
Sedan vidtar ett skattletande som växlar traditionella ursagoteman som svärdet i stenen med moderna referenser från hiphopkulturen. Bitvis småkul (jag skulle tro att den optimala svenska målgruppen är åttaåringar), stundom snyggt men ofta alltför platt och slitet för att familjens filmcyniker inte ska tänka "det här funkar säkert i Japan".