En utsökt version av Oleta Adams rostfria ballad "Get here" fick inleda konserten, en av de titlar som blivit något av ett huvudsignalement för konstellationen.
Vanligtvis formar duon sin repertoar av eget material kombinerat med souliga covers, men just denna konsert präglades enbart av det sistnämnda. Det görs med obruten finess.
Små medel
De kan konsten att med väldigt små medel väcka liv i den trötta låten "Killing me softly", som gick så varm under 90-talet med gruppen Fugees, att den då fullständigt brände hål på såväl radioapparater som skolavslutningar.
Jag trodde aldrig det kunde ske, men Chapter Two motbevisar på ett överraskande sätt.
Finstilt timing
Med häpnad lyssnar vi till Johan Norbergs förmåga att skapa ett komp med sin akustiska gitarr som liknar allt mellan bas till slagverk. Det är också med en finstilt timing, där ett avbrott i spelet på grund av en myggattack riktad mot hans smalben, lyckas falla i en naturlig konstpaus.
Tillsammans med Nils Landgrens prosaiska stämma och fint utmejslade trombonsolo, lyfter de musiken till någonting lätt och fascinerande i samma slag.
Humor stomme
Deras fryntliga mellansnack blir mestadels ett vänskapligt smågnabbande om bristande närminne, undvikandet av att repa ihop och en smått tävlan om vem som vuxit upp i den värsta hålan. De låter sig inte heller vänta med sin uppriktighet gentemot publiken, som när de avbryter mitt i låten "Moonshadow" för att stoppa det spontana taktklappandet.
- Det är ingen idé. Tack för fint initiativ, men det kommer aldrig att funka i den här låten, säger Johan Norberg och lyckas på så sätt få ännu fler att slå ihop sina händer i haltande takt.
Humorn och tillgivenheten till musiken utgör stommen för denna mycket väl genomförda konsert, men bäst är deras extranummer. Då ber Nils och Johan teknikern att stänga av ljudförstärkarna och frambringar på så sätt en äkta 30-talskänsla med Benny Davis och Abner Silvers klassiska ballad "There goes my heart".