Bjuder in till debatt om könsroller

Sara känner sig vilse. Hon lider av sömnbrist, hon är förbannad på sin Johan för att deras relation är orättvis och hon har ständigt dåligt samvete för de få gånger hon känner att hon behöver göra något för sig själv och inte för någon annan - och det är hon bitter över. Så är hon bitter för att hon är bitter, för det vill hon inte vara.
Därför åker Sara bort. En vecka i soliga Spanien. För att tänka. Långa, egna tankar, om tillvaron och hennes plats i den. Flyget går med Bitterfittan Airlines och Sara (Sofia Wärngård Lang) låter publiken haka på.

Gårdagens föreställning på Röda korsets mötesplats Kupan i Slite, var egentligen ingen premiär. Mer en tjuvtitt på ett "work in progress" inför Gotlandsturnéns premiär i maj, som ska följas av en riksturné i höst.
Det slipas fortfarande på monologen och regissören Karin Kickan Holmberg funderar fortfarande över formen. Manuset är en dramatisering av Maria Svelands roman "Bitterfittan", som kom 2007 och har sålt i över 120 000 exemplar.
Såväl bok som pjäs bjuder in till reflektion, samtal och debatt kring könsroller, kärlek, relationer och föräldraskap. Teatermonologen gör det dessutom på ett praktiskt sätt, genom att välkomna publiken att stanna kvar efteråt. Men först själva resan.

Sara resonerar, gestikulerar, visar bilder, rappar, dansar och sjunger sig fram genom berättelsen om sitt liv. Varför blev hon en bitterfitta?
Statistiken, kanske? Kvinnan har 84 procent av mannens lön och 68 procent av hans pension. Kvinnan tar ut 80 procent av all föräldraledighet. 30 procent av alla tvååringar har en pappa som aldrig har tagit ut föräldraledigt. 90 procent av alla dödsolyckor i trafiken orsakas av män. Exempelvis.
Mannen, kanske? Mannen som tycker att en tioårig flicka i kort klänning kan se ut som en hora. Mannen som menar att en våldtäkt inte behöver vara en våldtäkt för att kvinnan - horan - säger nej.
Kvinnan, kanske? Kvinnan som förtrycker kvinnan, genom mer och oftast mindre uttalade strukturer och normer. Som att mammor alltid måste sitta på golvet och leka med barnen, medan det är okej att mannen sitter i en soffa och läser tidningen. Som tycker att en kvinna som tycker om att bejaka sin kvinnlighet ser ut som - en hora.

Sara funderar och resonerar, med argument som ibland är sublima och personliga, ibland övertydliga och stereotypa. Semesterveckan går och tar slut.
Hon kommer hem utvilad och - faktiskt - ganska tacksam, med lite mer insikt och sannolikt bättre utsikter att leva ett mindre bitterfittigt liv. Små förändringar är också revolutioner, säger hon:
- Bråka mycket. Skrik ofta. Och tystna aldrig!

Bjuder in till debatt om könsroller

Hur, när och varför blir man egentligen en bitterfitta? En bitterfittig, 30-årig sambo och småbarnsmamma? Hur blir man inte en bitterfitta, i dagens samhälle? Hur ser det egentligen ut? Och vem är jag?