Bob Dylan spelas upp i collageform

"I'M NOT THERE" börjar med att Bob Dylan obduceras.
Det är en passande öppning. Så länge jag kan minnas har ständigt nya ansikten - journalister, musiker, allehanda kulturmiffon - ploppat upp bakom sina mossiga stenar för att sticka sin egen skalpell i Dylans magra kropp, utföra sin egen obduktion om vad "Desolation Row" egentligen handlar om och vem som är Mr Jones.
Det här är Todd Haynes tolkning och alla älskar den.
Enligt filmens egen programförklaring är den "inspirerad av Bob Dylans musik och många liv". Alltså finns ingen rollfigur vid namn Bob Dylan här, däremot en Arthur Rimbaud (den poetiske Dylan), en Billy the Kid (den laglöse oldtimern Dylan), Cate Blanchett (den androgyne Bob Dylan) och en odrägligt lillgammal tolvåring med gitarr.
Haynes personlighetsklyvning har väl någon poäng - men å andra sidan: om någon inte är intressant nog att gestalta utan överpretentiösa grepp kan man ju låta bli.
Nu är det så här att om du gillar Dylan kommer du att älska "I'm not there". Behöver världen fler tolkningar av "Desolation Row"? Är det vettigt att det kommer påkostadefilmer om Dylan, Beatles, Rolling Stones, Patti Smith och Crosby, Stills, Nash & Young?