Boken om idrottens diktare
Pindaros (d. 438 f. Kr) är den mest högstämde av alla grekiska diktare, som bevarats till eftervärlden. Samtidigt har just han skrivit en mängd idrottsdikter. Hur förklara det? Våra poeter diktar minsann inte om idrott! Idrott är idrott och kultur är kultur och sällan mötas de två - något som varje läsare av denna tidning kan se.
Diskuskastaren, staty av den grekiske skulptören Myron. Original i brons är förlorat.
Foto:
Idrott var något heligt för de gamla grekerna. Visst är skillnaden mellan gudar och människor "omätlig" säger Pindaros. Men
I någon mån, i själens storhet
eller det yttre, närmar vi oss dock
de odödliga, om än vi inte vet
vilka vägar ödet
utstakat för oss att löpa
i dagar och nätter som kommer
Framförallt närmade sig människan gudarna genom att anstränga sig, genom att utföra ärorika bragder. Att vinna i idrott var just en sådan bragd. Härligast var en seger i allgrekiska festspel och sådana hade grekerna många av. De förekom på inte mindre än fyra platser. Olympia och Delfi är de mest kända. Spelen var religiösa folkfester som drog till sig deltagare från alla grekiska stadsstater runt hela Medelhavet.
Delta - och vinna
Urvalet grenar påminner om våra olympiader men antalet var naturligtvis inte så absurt stort. Kappkörningar av olika slag, löpning, spjut, diskus, längd, femkamp, brottning, boxning och den grymmaste av alla - "allkamp" där nästan alla grepp tilläts.
Löpningen gällde lång- och kortdistans men tvärtemot vad som vi tror inte marathon, som uppfanns först 1896. Musik var också något man kunde tävla i.
Ynglingarna tränade och tävlade helt nakna. De äldre männen dolde inte sin erotiska fascination. I motsats till vad man tidigare trott var flickor ibland med - då något mer påklädda. Unga adelsmän satte en ära i delta - och vinna.
Segrarna hyllades enormt med lagerkrans och stora penningpriser. Ingen amatöridrott där inte! Förlorarna, ofta illa skadade efter kraftgrenarna, hånades brutalt. Inga ädla känslor där inte!
Segersånger
Det bästa och säkraste sättet att gå till eftervärlden var att beställa en segersång - helst av aristokratvännen Pindaros, den "främste" som han självmedvetet kallade sig.
Kungarna på Sicilien på 400-talet f. Kr. Hieron och Theron gjorde så. (Hierons Syracusa var mäktigare även kulturellt än det berömda Athen.) Men skalden talar till dem som en jämlike.
Om en man, välsignad med glansfulla
idrottsegrar eller den makt
rikedomen ger, i sin själ förmår tygla
övermodets omättlighet, då är han värd
sina landsmäns aktning och beröm
Den konservative Pindaros delar furstarnas ideal både ifråga om idrott och rikedom men drar sig inte för att varna dem för maktmissbruk.
Den som vill tränga djupare in i hans diktning ska läsa den grundlärda bok som Linnér fick avsluta med, 92 år gammal.
Solglitter över svarta djup. Pindaros segerdikter - idrottspoesi om liv och död
av Sture Linnér
Norstedts förlag 2010
av Sture Linnér
Norstedts förlag 2010
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!