Bra debattfilm för dem som inte läser debattartiklar
Jordens största ismassa, östra Antarktis, har länge vuxit. Nu smälter den också. Liksom västra Antarktis, Grönland och glaciärerna över hela världen. Det höjer havsytan och riskerar att dränka Manhattan, Shanghai, Hong Kong och Nederländerna och jorden kan vara ohejdbart på väg mot undergång redan om tjugo år.
Havens strömmar, inte minst Golfströmmen som gör att det går att bo i norra Europa, är under stark påverkan av den globala uppvärmningen och kan ta helt nya, oberäkneliga riktningar samtidigt som uppvärmningen leder till nya orkaner som kan få Katrina att framstå som en nysning och om vi inte hindrar utvecklingen.
Just den sortens kalldusch du behöver efter en skön sommar. "Känslan sitter kvar", säger de, men den starkaste känsla du bär med dig efter dokumentären "En obekväm sanning" är att det var dumt att skaffa barn.
"En obekväm sanning" består nästan helt av den föreläsning som förre vicepresidenten Al Gore nu turnerar med för att få upp människors ögon för växthuseffekten och få oss att handla. För det är, säger Gore, inte försent. Han är optimist och tror trots allt på människans förmåga att stoppa de koldioxidutsläpp som orsakar global uppvärmning. Han är en man med ett uppdrag, en människa som brinner för att svalka av planeten, en agitator som nu visar en helt annan passion.
Som film betraktat är "En obekväm sanning" en debattartikel riktad till människor som inte läser debattartiklar. Ska man gnälla på något är det att den ibland slirar över till valfilm och att man saknar motståndarsidans argument.
Men handen på hjärtat: Hur många filmer förändrar ditt liv? På riktigt? "En obekväm sanning" får dig att gå direkt från salongen och köpa lågenergilampor och under tiden ägna en tanke åt att vi kanske bara har tjugo år kvar.
"En obekväm sanning" visas på torsdagen den 14 december och under hela veckan kommer den också att under dagtid visas för gymnasie- och högstadieskolorna på Gotland.
Så jobbar vi med nyheter