Bra grundidé men alldeles för lite action
Det finns något djupt sympatiskt över "Göta kanal"-projektet. En helt privatfinansierad rakt-på-sak-buskis. En film som inte hycklar, som går direkt till publiken utan att passera Filminstitutets konsulenter. En film där skådespelarna, på frågan om varför de ställde upp, inte svarar "det starka manuskriptet".
Jag önskar bara att det var bättre. Jag önskar bara att jag skrattade mer. Jag önskar bara att filmmakarna jobbat hårdare, att man slipat fram ett - just det - starkare manus, höjt tempot och tvättat bort de plattaste skämten. Helt ärligt: De skämt i "Kanalkampen" som inte är roliga är så lite roliga att du skrattar mer när du borstar tänderna.
Det är inte i grundidén som filmen går på grund. Storyn är rätt smart; en returmatch på Göta kanal, "Loffe" i hemmalaget igen, Svante och hans kanot, en sprängämnesbudget som skulle kunna värva Ronaldinho, Rafael Edholm som spelar sig själv - och så en inramning där ett produktionsbolag ska göra dokusåpa av kanalracet.
Början är bra. Den plågas inte av transportsträckor utan tutar och kör från ruta ett. Så länge de håller sig på kanalen, eller ramlar i, funkar komedin.
Men ganska snabbt fastnar "Kanalkampen" i en seg massa med långt mellan actionscenerna. Eva Röse och Danilo Bejarano dricker lakritsshots, Lena Endre pratar mobiltelefon och man vill ställa sig upp och vråla "Håll käften och åk båt!" Allt till en bakgrund av produktplaceringar lika diskreta som en plastspya på ett julbord.
Å andra sidan: Den första "Göta kanal" hackades till träflis av surmagade sunkhattar som jag. Den sågs av 1,5 miljoner svenskar.
Så jobbar vi med nyheter