Bra och mindre bra om Hitler - nyutgivet och utgivet på nytt

Förlaget Fischer & Co tycks ha specialiserat sig på detta. Två av böckerna kommer därifrån, "Hitler som fältherre" av John Strawson och "Hitlers sista dagar" av Hugh Trevor-Roper.
Inget fel med omtryck. Men det har hänt en hel del inom forskningen sen Strawsons bok kom ut 1971. För att inte tala om 1947 när Trevor-Ropers bok gavs ut! Det är ganska ynkligt att inte kosta på en kommentar. Och att trycka av Strawsons litteraturlista rakt av med bara halvsekelgamla böcker är sånt man bara inte får göra.

Bra gammal bok
Men Trevor-Ropers bok är förvånansvärt bra. Kriget hade nyss slutat och författaren skrev på segrarnas uppdrag. En tillrättalagd och moraliserande skildring hade varit naturlig. I stället får läsaren en studie som står sig gott än i dag.
Trevor-Roper sökte sanningen, ingenting annat. Och författaren tar till ett radikalt grepp för att förstå den svårbegripliga nazismen. Trevor-Roper utgår från före detta preussiske storgodsägaren och nazistmedlöparen Herman Rauschnings tes om nazismen som "nihilismens revolution".

Mindre bra gammal bok
Enligt Rauschning trodde Hitler-nazisterna på ingenting (nihil=inget) utom makt och krig. Något nytt system var det inte fråga om, termen "totalitär" leder vilse. Hitler stod aldrig för någon total krigsansträngning och kunde inte göra det heller eftersom hans makt grundade sig på en total oreda.
Strawsons "Hitler som fältherre" står sig mindre gott i ljuset av modern forskning. Denne krigshistoriker utgår tyvärr ifrån idén om den totala kontrollen i naziriket.
Mera specifikt: Strawson tror, att Hitler totalt kontrollerade och totalt gjorde om krigsmakten för "blixtkrig."
Men blixtkriget, det vill säga taktiken att slå ut fienden med snabba pansarstötar och vrålande störtbombare, är en nazistisk propagandamyt.
I själva verket var de tyska stridsvagnarna få och dåliga jämförda med de franska och ryska. Ett välutbildat infanteri, som fick ta egna initiativ var istället nyckeln till de sensationella framgångarna. Därmed faller Strawsons briljant skriva studie platt till marken.

Bra ny bok
Hitler hade ändå vissa fixa idéer. Rauschnings tes ovan är överdriven. Det framgår av Thimothy Rybacks nyskrivna "Böckerna som formade Hitler".
Hitler var bokmal, han läste till långt in på nätterna och hade ett stort bibliotek. Ryback har lyckats rekonstruera delar av det. Som en bibliofil spårhund har han till och med hittat de exemplar Hitler läst.
Hitler var en mycket oskolad person. Det visste han och hade komplex för. Han skrev "Min kamp", en nästan oläsbar historia och föremål för mycket skämtande i de inre kretsarna.
Ändå hade han en konsekvent metod för sitt läsande. Han utgick från de fixa idéer han skaffat sig och jagade sedan böcker och fakta som styrkte det han trodde på. Henry Ford och Sven Hedin tillhörde favoriterna.
De fixa idéerna kretsade förstås kring den germanska "rasen" och dess renhet. Rasförgiftare var judarna, som måste bort. Ledarskap och fanatisk vilja till makt och våld var det enda viktiga. Materiella faktorer var oväsentliga. Så startade Hitler också sina krig utan att vara förberedd.

Skönhetsfläckar
Skönhetsfläckar finns. Ryback umgås ibland lättvindigt med fakta. Han påstår att "socialisterna" störtade kejsaren (1918) och utropade en socialistisk republik - en dubbel felaktighet. Hitlers alpbostad sägs ligga 5 000 meter över havet när högsta toppen i Bayern är under 3 000.
Värre är att rollfördelningen 1940 mellan Hitler och generalerna beskrivs genomgående felaktigt. Hitler påverkade anfallet på Frankrike 1940 på ett avgörande sätt, vilket förtigs. Och han stoppade inte ensam ett slutanfall på Dunkerque som Ryback påstår.
Men Ryback kommer med mycket ny kunskap. Dessutom i en välskriven och väldisponerad framställning.

Bra och mindre bra om Hitler - nyutgivet och utgivet på nytt

Efterfrågan på böcker om Hitler är tydligen enorm. I varje fall tror förlagen det. Billigast är naturligtvis att trycka om gamla böcker och hoppas att ingen märker något.