Bra och sämre föredömen i konsten
Grez-sur-Loing 8 maj. I strikt mening finns det kanske inga så kallade mästerverk i den svenska målarkonsten.
Larsson, Liljefors och Zorn återkommer igen och igen. Nu senast Larsson på Valdemarsudde hela våren.
Bra nära att kallas mästerverk är de akvareller Carl Larsson gjorde här i Grez utanför Paris hösten 1882. Det är små lantliga idyller i lätta färgnyanser som var nyskapande i sin samtid och blev Carl Larssons genombrott som målare.
Samtidskonsten i vår tid arbetar inte med samma måleriska problem som Carl Larsson och hans samtida. I vår tid handlar samtidskonsten om själva konstnärsrollen som livsstil och ett sätt att tänka och vara.
Paris har alltid lockat unga konstnärer och här finns idag flera än någonsin tidigare som söker en mening i konstnärsrollen som livsstil. Bakom husfasaderna i några stadsdelar syns överallt små ateljéer med unga ambitiösa samtidskonstnärer. Ytterst få har inkomst av sin konst utan lever av servicejobb. Stadsdelen Belleville ger en bra bild av hur samtidskonsten är en livsstil. Alla ser ut att må bra, men konkurrensen är stenhård om ära och berömmelse.
Svält och elände
Carl Larsson satt i ett litet kyffe i Paris år 1877. Han kämpade också för ära och berömmelse, men det blev mest svält och elände och till slut gick han ned till floden Seine för att hoppa, men ångrade sig. I självbiografin “Jag" skriver han om hur han såg på framtiden i Paris år 1877: "Den var svart, fullständigt hopplös", skriver Larsson.
Men allt ändrades plötsligt med akvarellerna från Grez.
Nu i april möter jag här i Grez en stipendiat från Kungliga Konstakademien i Stockholm, med kompisar, som huserar i Carl Larssons ateljé från 1880-talet. Jag frågar om jag får fotografera dem och deras arbeten: "Nej, ta inte bilder av oss, vi är så bakfulla!", blev svaret.
Okey, tänkte jag, att supa och vara bakfull är väl inte värre än att, exempelvis, ställa ut sina egna sänglakan efter en kärleksnatt och sälja dem för en miljon, som Tracey Emin i London, eller, att stoppa ned ett dött djur i formalin och sälja det för hundra miljoner, som Damien Hirst.
Emin och Hirst är ju två av våra mest framgångsrika internationella samtidskonstnärer. Så - va’ f-n, sa jag: Om Ert arbete är just att vara bakfulla så kan jag väl fotografera det - hur ska jag annars få en bild av Er konst och det Ni arbetar med? Samtidskonsten gör sig inte alltid på bild. Det blev inga foton.
Älskas på ytan
Larsson, Liljefors och Zorn, och några till, var mästerliga med färg och penslar. Jag vill tro att deras kamp med redskapen, och deras sätt att formulera konstnärliga problem, kommer att få genomslag i samtidskonsten, för eller senare. Jag stöter på Claes Moser (Antikrundan) som strosar omkring på en gata i Grez grubblande över sin käre Carl Larsson och de andra 1800-talsmålarna. Han bekräftar att de där gamla målarna älskar vi på ytan, men vad de egentligen menade med sina bilder bör vi fundera mycket mera på.
Claes Moser anger gotlandsmålningen “Riddaren och Jungfrun" av Richard Bergh som ett bra exempel på att vi inte vet så mycket om vad Larsson och hans kollegor i slutet av 1800-talet egentligen menade med sina bilder. För att riktigt förstå exempelvis gotlandsmålningen "Riddaren och Jungfrun" måste vi också förstå hur målaren själv tänkte egentligen, menar Claes Moser.
Akademism
Den internationella samtidskonsten är i kamp med sig själv och sin egen existens och det hela har blivit en akademism. Normen är att producera det marknaden och institutionerna bestämmer.
Så arbetade även Carl Larsson i sin ungdom - tills han protesterade mot sig själv och gjorde akvarellerna i Grez 1882. Sedan återvände han till det akademiska måleriet igen och blev populär. Det ångrade han i sin självbiografi “Jag" där han försöker vägleda blivande konstnärer.
Att jämföra då och nu är givande. Carl Larsson och hans kollegor har omvärderats många gånger om av kritiker och konstvetare.
Allt det, sett från en plats litet vid sidan om, får mig att tänka att konstlivet har blivit en värld av fördomsfulla konstcuratorer och listiga konsulenter och byråkrater - och en ofantlig skara oförlösta konstnärer.
Så jobbar vi med nyheter