Jag hade den nu 65-årige poeten som handledare på en skönlitterär skrivarkurs och bland gästlärare och litterära giganter som Tomas Tranströmer, Arne Johnsson, Katarina Frostensson och Sun Axelsson är det Per Helges diktsamling "Kråkskuggor" (1987) som jag kärast burit med mig och oftast läst i sedan dess.
I Per Helges diktning, sprungen från lilla Västerfärnebo i Västmanland, är det alltid en känsla av höst, alltid ett vemodigt efteråt. Stilla. Tyst. Lukten av jord och multnande sommar, historien närvarande i stenvalv och trampad mark.
För dem av oss som inte vågar ta det slutgiltiga steget mot ett liv på landet kan vi ändå vistas där genom Per Helges poesi. Reflekterande, omfamnande det förgängliga.
"En skrovlig yta av liv" ger en retrospektiv blick på Per Helges författarskap, dikter och lyrisk prosa i urval från 1974 och fram till nu.
Det är en samling briljanta bilder av ödslighet och melankoli, den känsla jag själv tycker så mycket om att vistas i. En röst av grönt och brunt och grått, ett sällsamt tonspråk förankrat i en tid så långt bortom och svept i den krispiga klara luften:
"Nu rör sig landet bort
från sommaren
Genom gapande grindar smyger
kylan ända fram till radhusens
dörrar"
Det här är outsägligt, nästan onödigt, vackert och en samling som fyller mig med vad den heter: "En skrovlig yta av liv".
Och:
"Sakta föll dagens ljud till marken
I skymningen hörde vi
äpplena mogna"