Bröderna Coens klart starkaste film på länge

EN MAN HITTAR sönderskjutna bilar i öknen, tillsammans med knark, pengar och sönderskjutna människor. Han tar pengarna och förstår att de gör honom till en jagad man.
En yrkesmördare grips och tas med till polisstationen. Där dödar han polisen och ger sig ut efter mannen med pengarna.
Bröderna Coens stora Oscarsvinnare "No country for old men" är en berättelse från laglöst land. Den är som en biblisk urmyt som kan berättas i några få meningar. En Johnny Cash-låt, ett träsnitt från den gamla västern. Där ekar skotten från OK Corral och människor minns släktingar som sköts av indianer och dog en långsam död år 1909.
Där händer ingenting under brännande sol, så händer allting i ett moln av krutrök och blod. Jag har aldrig tidigare sett något så stillsamt och samtidigt så explosivt; filmen är som en orm som sakta och länge vaggar huvudet - och plötsligt hugger.
Javier Bardem i rollen som den tyste mördaren Anton Chigurh har redan nämnts, hyllats och Oscarsbelönats. Men nästan lika bra är Tommy Lee Jones som den åldrande polisen som aldrig tycks få ingripa; han är alltid lite för sen, lite för gammaldags, lite för oförstående inför den nya tidens knarkdrivna grymheter. Han är en av titelns gamla män: överflödig, åsidosatt, otillräcklig.
Filmen har sina skönhetsfel. Den är tidsplacerad till 1980 men innehåller så många nutida markörer att det känns medvetet utan att man förstår varför. Och letar du starka kvinnoroller får du leta i en annan film; kvinnornas enda uppgift här tycks vara att knuffas ur skottlinjen.
Men jag har inga problem att ta det eftersom "No country for old men" innebär att bröderna Coen är bra igen. Bra på ett sätt som de inte varit sedan "Miller’s crossing" och "Barton Fink", bra utan ironi och intern filmsmartness. Nattsvart bra. Vissa scener känns som att fjättras i en sträckbänk och samtidigt ha en pistolpipa mot tinningen. Det är djupt obehagligt, det river i själen och jag skulle aldrig vilja vara utan.