Det krävdes en jätteansträngning av arbetarbarnet Carl Larsson för att bli hela nationens idol. Han växte upp i Östermalms slumkvarter samtidigt med Strindberg. I sina minnen avslöjar han sitt hat till den alkoholiserade och misslyckade fadern.
Carl däremot var extremt ambitiös. Hans skicklighet i teckning för honom snart nog till Paris.
I Gedins spännande och synnerligen lättlästa biografi avslöjas Larssons dubbelnatur. Från Paris sänder han nästan enbart ömma brev med pengar till de fattiga föräldrarna. Till slut gör han fadern till en vördad patriark uppe i Dalarna! Samtidigt som han håller fast vid sitt glödande hat!
Oerhört arbetsam
Till slut fick Larsson sitt genombrott. En oerhörd arbetsamhet, en enastående teknisk skicklighet och stor charm kunde inte leda till annat.
Larsson tillhörde det nya Konstnärsförbundet, som slog i genom vid slutet av seklet med sin radikala "realism". Stockholm växte formidabelt. Enorma arbetsmöjligheter - muralmålningar - för den alltid penninghungrige Carl Larsson. Endast kompisen Anders Zorn hade större inkomster.
Naturligtvis var det inte bara framgångar. Ibland tog en kamrat hem priset eller uppdraget, ibland vankades kritik.
Sådant kunde Carl Larsson aldrig förlåta och han glömde det aldrig. Efter årtionden kunde han slå tillbaka - ursinnigt. Var inte alla emot honom?
Svartsynen tog över
Hans svartsyn tog alltmer överhand. Till slut hade Larsson nästan inga vänner kvar bland de gamla radikalerna.
Istället kastade han sig i armarna på militarister och tyskvänner när första världskriget nalkades. I det längsta vägrade han att förnya sin konst. Han var rädd att förlora köpare. Miljonären fortsatte att frukta fattigdomen!
Enligt Gedin missade han chansen att bli ledande bland "modernisterna". Å andra sidan är det att begära mycket av en gammal alltmer svartsynt man.
Idyllen i Sundborn skapades kanske av Carl och hans underbara Karin för att skydda konstnären mot sig själv.