Carlos Ruiz Zafón bjuder på ett fyrverkeri av det bästa

Succéroman är ett ruggigt ord. Det står på omslaget av Carlos Ruiz Zafóns tegelsten Vindens skugga. Ögonblickligen, när jag såg det, reste jag taggarna. Och nu sitter jag här, bedårad och förledd, efter att i flygande fläng ha läst denna ljuvliga roman i vilken författaren med humor i ögonvrån och ömsinthet i hjärtat bjuder på hela det fyrverkeri av kärlek, ondska, svek, förvecklingar och filosoferande som kännetecknat det bästa och det sämsta i genren genom de snart tre århundraden den existerat. Och jag kan bara utbrista: Ja se d e t var en r i k t i g historia!

Författaren är spanjor, född i Barcelona 1964. Barcelona är också skådeplats för hans sagolika skröna, som hela tiden håller strupgrepp på läsaren. Tidigare har Zalón skrivit enbart för barn. Det märks. Han vet hur man fångar ett trängtande, barnsligt hjärta. Lite har han väl också lärt sig i Hollywood, där han på sistone skrivit filmmanus. Men det som ger Vindens skugga dess kraft är det mänskliga anslaget, förmågan att se storheten hos den lilla människan och att tacka nej till gravallvaret trots att världen är nedsölad av våld och förblindelse.
Beläsenhet skymtar oavbrutet igenom. De makabra och oväntade händelser romanen serverar skrivs inte på ödets eller slumpens konto. Istället hävdar en av bokens personer att vi är marionetter, styrda av vårt undermedvetna.

Att referera boken är ogörligt. Då skulle man förta den upptäckarglädje man som läsare försätts i när man efterhand börjar ana hur allt hänger ihop. Dock kan sägas att händelserna grupperas kring Daniel, som miste sin mamma som 4-åring och som 10-åring upptäckte att han inte längre mindes hennes ansikte. Samtidigt förs han av sin pappa - denne underbart skildrade sköre och stillsamme innehavare av ett antikvariat - in i en fängslande och hemlighetsfull värld. Det sker genom boken "Vindens skugga" som öppnar dörrarna in mot litteraturen för pojken och visar vad läsandet kan starta för processer hos en människa. Daniel finner boken i ett hemlighetsfullt bibliotek kallat "De bortglömda böckernas gravkammare", dit fadern tagit honom.
En tiggare, torterad i Francos fängelse, men likväl med sitt varma hjärta i behåll, är bokens filosof och Daniels vän.

Genom sidorna hastar man för att följa det öde som drabbat författaren till "Vindens skugga" samt tre av dennes skolkamrater och kvinnorna i hans väg. Det är hemskt och det är underbart!
Moderliga kvinnor, olika typer av fäder, insidan på ett hem för gamla i Barcelona vid 1900-talets mitt och kärleken och den glädjefyllda erotiken är annat man konfronteras med. Och inte ett ögonblick har man tråkigt.
Gud, så ledsen jag var, när klockan var två på natten och jag plötsligt var på sista sidan! Jag hade gärna fortsatt läsa natten lång!