Charmar med kvick och allvarsam bondkomik
Så en dag hotas lantbrevbäringen - som så mycket annat i glesbygd - av nedläggning. Då, som ofta i nöd, dagas en oanad idérikedom och styrka.
Storebror Ralfen (Roland Olsson) inspireras av Dalarnas varganknutna "SGT-modell" - skjut, gräv och tig - och tar saken i egna händer.
En kontaktannons i tidningen Land lär öka postgången! resonerar han.
Det blir startskottet för en serie händelser, som radikalt ska komma att förändra brödernas liv.
Snart dyker nämligen den vikarierande lantbrevbäraren Inga-Britt (Gusti Larsson) upp med en bunt väldoftande post. Bröderna blir märkbart överraskade av den plötsliga kvinnliga närvaron.
Särskilt förvånad blir Rolfen, när han förstår att det är han som har annonserat. När den värsta chocken lagt sig, inser han dock att alla brevsvar faktiskt kan utgöra en del förnöjelse.
- Titta, här är en bild på min tillkommande. Den du, det var något i hästväg det!
Att annonsen även bjuder ut Rolfens adress får dock, till en början, obekväma följder. Plötsligt knackar nämligen den närgångna spekulanten Birgitta (Anita Widén) på dörren...
Den av Roland Olsson skrivna "Myspys för Gottarvesårkar", är först och främst en komedi. En mycket rolig sådan, ska tilläggas.
Föreställningens första akter framkallar upprepade gapskratt och fnissande igenkänningsmummel bland publiken. Nedläggningshot, glesbygdsproblematik och stereotypa ensamlevare, är ständigt aktuella och långt ifrån okända begrepp.
Den breda - för en icke öfödd någon gång svårtydda gotländskan - används med framgång som ytterligare ett komiskt verktyg.
Hört i publiken, efter ett nästan gutamålsklingande skämt:
Asgarv!
Sedan, till bänkgrannen:
- Vad sade han?
Jo, Gottarvesårkar går hem. Med besked.
Sårkarna samspelar smidigt, avslappnat och rappt och töiserna breddar nyanserna. Dialog och monolog utgörs av allt från enkel bondkomik, till mer underfundiga formuleringar.
Drygt halvvägs, byter föreställningen både tempo och ton.
Under den humoristiska ytan, finns nämligen ett allvarsamt djup. Gottarvesårkarna serverar inte bara flyktiga skrattsalvor, utan väcker även varaktiga och viktiga frågor om ensamhet, tvåsamhet och om rädsla inför förändring.
Föreställningen belyser glesbygdens svårigheter, men riktar även en hoppets lampa mot dess möjligheter.
För visst är det så, menar Rolfen och Ralfen, att ibland kan det vara bättre att vara två. Inte minst när man löser korsord...
Men, om man nu ska våga bjuda in till hjärtats glädje och därmed även riskera sorg, hur styr man då om från ständigt flödande blodsband?
Tja. Som Ralfen säger, innan han citerar Gotlandsskalden Gustav Larssons "Tro":
- Man måste tro på något. På sig själv och på att det man vill att ska ske, kan ske.
Fotnot: Under den soliga premiärkvällen var teaterladan snudd på olidligt syrefattig. Om värmen håller i sig, så rekommenderas solfjäder eller annat (tystlåtet) att fläkta med.
Så jobbar vi med nyheter