En ljus barnröst hörs i bakgrunden. Christian Kjellvander är ute på stan i Ystad med sin familj och försöker som bäst underhålla sin snart ettårige son. Men han hinner ändå med en telefonintervju, ett samtal som kretsar kring tid, nödvändigheten i rörelse, heta räkor och nybakat bröd.
Du har sagt att låtar är som dokument av tid. Berätta, hur tänker du?
Ja, alltså, om du skriver och utgår från din egen tid, det livet du lever här på jorden just nu så kan det liksom aldrig bli fel. Och det är det jag gillar.
I en låttext har du skrivit så här: “ wish I could hold time and play it in slow motion". Är det det du gör när du skriver musik?
Lite så kan jag tycka. Man kan faktiskt fånga ögonblick i tiden, små ögonblick. Så får man spela upp dem sedan, man får minnas dem och leva med dem. Och förhoppningsvis så har man ett uttryck som gör att andra människor kan känna igen sig i det och kan dela den känslan.
Det är lite som med fotografi. Man fotograferar för att hålla fast ögonblick eller personer.
Ja, exakt. Visst är det så.
Ibland kan jag känna att det nästan gränsar till desperation, att man så gärna vill hålla kvar tiden.
Absolut, det är nästan pornografiskt. Man blir en sådan tidspornograf, fotar sina somrar och sen minns man ingenting förutom det som man råkade fota. Det är väldigt tråkigt. Och då blir det bara att man fotar ännu mer, för man vill ju minnas den där dagen och den där kvällen. Det blir väldigt konstigt.
Så, är låtarna bundna till en viss tid eller särskilda ögonblick?
Ja, det brukar de vara. Ofta är de ju dokument från den period som gått sedan förra skivan, det är så det funkar. Man skriver i takt med att livet sköljer över en. Det sköljs upp saker på land och man går genom det där, benar ut skiten.
Något annat som verkar vara viktigt för dig är resande?
Ja, det har ju blivit det. Man får så otroligt mycket perspektiv utifrån det.
På vilket sätt då?
För att man hamnar i olika situationer och ser olika människoöden och platser, saker som vuxit fram genom flera tusen år. Då får man uppenbart ett större perspektiv än om man sitter i hemma hela livet. Att resa är inte nödvändigtvis bättre, men det blir som en drog. Man vill hela tiden ha mer perspektiv.
Och det blir starkare i och med resandet?
Jag tycker det. Jag tycker mig uppleva ett större djup i livet generellt, när man kan se sin lilla, lilla ficka i tiden och jämföra den med allt monumentalt som har byggts.
Har du någon favoritplats?
I världen?
Det där var svårt. Men ja, det har jag ju. Det finns en by i norra Spanien som heter Lastres. Det är en jätteliten by som ligger precis vid kusten. De har fantastiska skaldjur och ett naturjäst cider som är deras stora grej. Egentligen är det ganska fränt och äckligt men när man är där så är det gott. Det passar väldigt bra till heta räkor. I september och oktober är det helt folktomt och man kan bo på Grand hotel för trettio euro per natt. Det är en gammal fiskeby men de har ändå ett Grand hotel som är skitfint. Det är fantastiskt.
Det låter mysigt.
Ja, det är verkligen en god plats. Man går uppför backen och köper bröd av gummorna.
Det känns som att mat och dryck är viktigt för dig?
Ja, det är det absolut. Jag tycker faktiskt att det är det absolut viktigaste i livet.
Jasså?
Ja, det och att röra på sig. Det absolut viktigaste är ju det du äter. En människa som försöker säga något annat är ju faktiskt dum i huvudet.
Lagar du mycket mat själv?
Det gör jag, absolut.
Vad är favoriten?
Å, det där var svårt. Alltså, smör och bröd, det är så jävla gott så det finns inte. Nybakat bröd med bra smör från någon frigående ko som har ätit mycket grönbete. Så det är riktigt gult och gott. Jag mår inte så bra av det men det kan jag äta hur mycket som helst av.
Det är inte så GI direkt.
Nej, exakt, det är inte jättehälsosamt. Men man får liksom välja sina perioder. Och ost!
Men finns det någon fast punkt nu, rent fysiskt?
Ja, det gör faktiskt det. Jag har en lägenhet i Stockholm och ett hus i Skåne. Det blir aldrig som en fast punkt i en lägenhet kan jag känna, men huset är absolut en fast punkt. Där har jag mina träd och min replokal, mina gitarrer och mina böcker.
Du har sagt något om att månader på landet är som en lång biltur, man rör sig utan att förflytta sig?
Ja, på något sätt rör man sig i tankarna. Allt det vanliga ytliga som kommer emot en, det är ju borta. Det enda som finns kvar är det du själv tar upp till ytan. Det är ett behagligt sätt att leva.
Och snart tar du din gitarr och rör dig hit mot Gotland.
Ja, det känns fantastiskt. Jag brukar faktiskt försöka åka till Gotland en gång per år, i september, och hyra eller låna ett hus och sitta och skriva.
Vi ser fram emot att du kommer hit!
Ja, vad kul, jag med. I love it!