Clintan spänner bågen och fläskar på i krigsscenerna
I "Flags of our fathers" spänner han bågen hårt och vill göra en film som diskuterar symbolikens betydelse i krig, vad som utmärker en hjälte och gapet mellan politikern som diskuterar strategier och frontsoldaten som upplever hur samma strategier spränger bort hans huvud.
Man kan läsa in Irakkriget i "Flags of our fathers". Man kan också låta bli.
Alla har sett bilden som symboliserar slaget om Iwo Jima, den amerikanska insatsen i andra världskriget och den amerikanska soldaten i allmänhet. Några marinsoldater reser en flagga på berget Suribachi. I flaggstångens förlängning reses också den amerikanska patriotismen och moralen.
Vad alla inte vet är att bilden var arrangerad och att de överlevande flaggviftarna skickades hem till USA för en lång och förnedrande tiggarturné för att sälja krigsobligationer. Händelserna drev två av dem till en förtidig död och gav den tredje livstrauman som han aldrig kunde tala om ens med sina närmaste.
"Flags of our fathers" är inte direkt "Den tunna röda linjen" - snarare "Det feta blodröda rollerdraget". Clintan fläskar på i krigsscenerna i "Rädda menige Ryan"-stil och får kameran att skaka av återhållet raseri över de tre männens öden på hemmaplan.
Särskilt förbannad är han på hur USA behandlade indianen Ira Hayes, en man som riskerade livet för ett land där han inte ens blev serverad på barerna.
Men ibland är det övertydligt att budgeten inte räckte till a-skådisar, speciellt i birollerna, och ofta är det svårt att hålla isär alla Mike och Hank och Frank som stod till höger eller vänster eller inte alls på den berömda bilden.
Så jobbar vi med nyheter